Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 62
marthas barn
»Min stackars vän ...» Martha suckade bittert. Hon
kände sig så sorgsen till sinnes. Denne döende unge
man, hennes Sylvias olyckliga öde. .. Från Rudolf —
även han hade inlåtit sig på mycket svåra strider —
hade hon icke på länge haft någon underrättelse.
Hennes barns hela framtid — på sig själv tänkte hon ju
aldrig — syntes henne med ens så förstörd; hela världen
syntes henne så dyster Minnen från det förflutna
upp-stego i hennes inre, och alla voro lika förfärliga som den
bild, hon nyss framkallat — alla dessa korpar, vilka flögo
upp från liken, som lågo jämte kyrkogårdsmuren — och
så den av månens bleka skimmer belysta natthimlen...
Hon såg den regndigra novemberdag på Sadowas
gravfält, då den unge kejsaren fällde tårar. Hon såg de
enkla kistor, i vilka man under loppet av en enda vecka
— koleraveckan i Grumitz — burit bort hennes tre
blomstrande syskon — och det förfärligaste minnet av alla:
Hon såg sin Fredriks älskade gestalt, när han föll för
exekutionsplutonens kulor ...
Den sjuke vaknade
»Vatten!» begärde han med svag stämma.
Den gamle doktorn skyndade fram men Sylvia hade
redan fyllt ett glas och förde nu med av rörelse darrande
hand detsamma till Hugos läppar. Han drack med möda,
men begärligt. Sedan sjönk hans huvud tillbaka mot
kuddarna; han hade åter icke känt igen henne.
Sedan Sylvia kommit hit — nu var det redan tredje
dagen — hade han icke vare sig i ord eller blick visat, att
han visste, vem som var där bredvid honom. Hon
längtade att bli igenkänd av honom. Hon visste, att hennes
närvaro skulle gjort honom lycklig. Det var henne så
förskräckligt, att han icke var i stånd att känna denna
— kanske hans sista — lycka. Förgäves hade hon
tillviskat honom: »Hugo, Hugo, det är jag. Se på mig —
din, din egen Sylvia!» Förgäves hade hon sett in i hans
ögon; i hennes egen blick låg den mest förtärande
lidelse, den mest innerliga ömhet — hans stackars feberheta
ögon irrade kring, som sökte de efter hjälp — icke en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
