Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXIX.
Då Rudolf förut omnämnda eftermiddag lämnade det
Raneggska huset, förföljde honom Cajetanes bild och
röst. Hennes ord ljödo ännu för honom, och det, han i
dem tyckte sig höra, väckte hans misstankar: Kunde
möjligen hon vara den anonyma brevskriverskan?
Nå, ännu en orsak att hädanefter undvika denna familj.
Genom nya band ännu en gång låta sig fjättras vid
dylika kretsar, ännu en gång ingå släktskapsförbindelser
med människor med så olika livsintressen och
åskådningar — nej, det ville han icke. Cajetane var nog en
älsklig liten varelse och, som det syntes, smått förälskad i
honom. Detta var väl också orsaken till hennes tillfälliga
beundran av hans verksamhet som talare och
skriftställare. Men hur snart skulle icke, då detta första
svärmeri svalnat, hennes gamla naturell åter komma i dagen,
och hur skulle hon icke sedan, alldeles som Beatrix, söka
förmå honom att avstå från sina »extravaganser», söka
återföra honom till den allena saliggörande
aristokratismen?
Och han själv! Den strid, han upptagit, tog hela hans
intresse i anspråk, fyllde hans inre med oro, harm,
längtan, hopp — korteligen med en stor lidelse. Där fanns
intet rum för några hjärte- eller
giftermålsangelägenhe-ter, kanske på sin höjd — han var ju dock en ung man
— för några små galanta äventyr; men icke heller på
dylikt tänkte han nu.
Han gick på måfå bortåt Ringstrasse. Aftonen hade
redan inbrutit. I skyltfönstren strålade gasramperna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
