Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XII.
Av Rudolfs umgängesvänner var greve Kolnos den
ende, där han mötte förståelse och sympati. Den gamle
herrn hade diktarnatur, och diktare äro ju alltid i viss
mån siare. Deras blick drager fram romantiska drag ur
den mest avlägsna forntid eller når utan bävan ända till
den fjärran liggande framtid, vilken skall förverkliga
deras skönhetsideal; att bekvämt anpassa sig efter nutida,
alldagliga förhållanden lämpar sig ej för diktare.
Dagen efter förutnämnda artikel synts i tidningen uppsökte
Rudolf sin vän Kolnos.
Den våning, den konstälskande adelsmannen bebodde
vid Kolowratring, utgjorde i och för sig nästan ett poem.
De höga, rymliga gemaken voro fyllda med en massa
konstskatter — målningar av berömda mästare,
statyetter, antika möbler, dyrbara tyger, mattor och
väggbonader, praktfat och vapen, hundratals saker i porslin, ädla
metaller, elfenben och brons, preciösa och smycken i
emalj och blixtrande stenar, medeltida manuskript med
fäiglagda initialer — vid sidan av dagens ännu
ouppskurna litterära nyheter. Men allt detta var ej
musei-mässigt uppradat i montrer; man märkte, att det var
ämnat att pryda ett bebott hem.
Greve Kolnos kom med framsträckta händer sin gäst
till mötes.
»God dag, Rudolf! Roligt se, att du ej glömt bort
mig!»
Trots den stora skillnaden i ålder »duade» de båda
männen varandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
