Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XI.
Tidigt på våren 1892. Hugo Bresser hade ej
återkommit hem från sin plötsliga avresa. Några dagar innan
Sylvias bröllop hade han rest till Berlin och där bosatt sig.
I det förut omnämnda brevet, som Sylvia uppbränt på sin
bröllopsdag, hade han i de mest glödande ord, pä vers och
prosa, tolkat sin kärlek till henne. Hur han i åratal
hopplöst älskat henne, hur först de senaste dagarnas
händelser — särskilt ovädersdagens tilldragelse — trots hennes
förlovning hos honom väckt förhoppningar ... Han hade
varit nog vanvettig att tro, det hon skulle slå upp sin
förlovning ... Hans förhoppningar blevo besvikna. Och då
gick han i frivillig landsflykt; det var honom omöjligt att
kvarstanna i ett land, där hon levde vid en annans sida.
Måtte hon bli lycklig — lika lycklig som han var djupt
olycklig! Han var dock ej så olycklig, att han önskade
dö — nej, han ville leva; han ville med glödande iver
arbeta för att en gång kunna visa, att det icke var en
ovärdig, som vågat hysa kärlek till henne, som ett par
timmar varit lycklig i den tyvärr falska förhoppningen
att äga hennes hjärta.
Nu, efter två och ett halvt år, höll Sylvia åter ett brev
från Bresser i sin hand. Det var endast några få rader;
han frågade, om han under sitt förestående, korta besök i
Wien fick äran göra fru grevinnan sin uppvaktning.
Sylvia satt jämte sin man vid frukostbordet, när detta
brev anlände. Det unga paret bebodde första våningen i
ett palats vid Ringsstrasse. På Delnitzkys önskan hade
man redan i oktober flyttat in från landet till Wien. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
