Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samvetsqval
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
SAMVKTäQ, VAL.
— Ingenting passerat! Skall ske, herr
löjtnant 1
Herr Bleichroden fortsatte att skritva.
»Hvilket egendomligt folk detta franska!
De tre friskyttarne, jag nämde om, och hvilka
möjligen (jag säger möjligen, ty jag hoppas
ännu på det bästa!) möjligen skola dömas till
döden om några dagar, spela just nu biljard i
rummet bredvid mitt, och jag hör skramlet af
deras köer mot bollarne! Hvilket lustigt
verlds-förakt! Men det är ju ståtligt att så kunna
gå hädan! Eller det bevisar, att lifvet är bra
litet värdt, när man så lätt kan skilja sig ifrån
det. Ja, jag menar, när man icke har sådana
kära band, som jag har, hvilka binda en vid
tillvaron. Du missförstår mig väl icke och tror,
att jag menar att jag är bunden . . . Ah, jag
vet icke hvad jag skrifver, för jag har inte
sofvit på många nätter och mitt hufvud är så ... >
Nu knackade det på dörren. På löjtnantens
»stig in» öppnades dörren, och byns pastor
trädde in. Det var en femtioårs man med ett
vänligt och sorgset, men högst beslutsamt
utseende.
— Herr löjtnant, — började han, — jag
kommer för att bedja er om tillstånd att fa
tala vid fångarne.
Löjtnanten steg upp och påtog sin syrtut
samt anvisade pastorn en plats i soffan. Men
när han fått den trånga rocken knäppt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
