Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfver molnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En timme senare satt monsieur Aristide
M., homme de lettres, Paris, såsom han
antecknat sig i hotellets bok, ute på terrassen
väl insvept i filtar och med ett getskinn under
fötterna. Fontänen plaskade så söfvande, den
smältande snön skärpte luften och granskogen
utdunstade kådiga ångor, hvilka vid inandningen
skulle lägga sig som balsam på sårade lungor.
Han försjönk i slöa halfdrömmar under
betraktandet af det utomordentliga skådespel naturen
erbjöd. När han så suttit en stund, hörde han
gnisslet af en sjukstol, som rullades fram på
sanden, och som stannade vid den lagerbuske
der han satt. En röst frågade derefter om hon
fick gå, hvarpå en matt stämma svarade ja.
Aristide, som hade en schal om halsen till
skydd för nordanvinden, kunde icke se hvem
som satt halft bakom honom. Men han kände
dessa magnetiska strömmar, som nervösa
menniskor erfara i närheten af någon icke likgiltig
person. Så hörde han en kort ihålig hosta
åtföljd af ett stönande. Fattad af en lätt
förklarlig medkänsla, vände han sig om och lät
schalen falla. Liksom en blåbärsplockare
rycker till när han lyfter en qvist och får se en
svart huggorm, så röck Aristide tillbaka vid
åsynen af den menniskoruin som satt der med
kinder af persikans kadaverfärg der rosornas
lefvande glöd förvandlats i pot-pourrins bruna
som af torkadt blod. Men ifrån dödskallens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
