Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Återfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTERFALL.
I«7
hufvud efter en kroppslig uppskakning råkat
ut för samma äfventyr som hans. Han frös.
Han kände en tomhet, som om han vore endast
ett skal utan inelfvor. Han kände sig bunden
vid en elastisk tråd. Nu hade den töjt sig
så långt den förmådde, men den började draga
tillbaka. Kunde den brista? Nej! Nej! Han
hade rest öfver sjön och tagit sitt stora hufvud
med sig, men hjertat låg qvar på andra
stranden. Och nu var hufvudet tomt, när hjertat
icke försåg det med blod. Han trodde att
hufvudet var fritt i går, men det var bara tomt.
Sådana dumma tankar det tänkt på egen hand.
Hvad sökte han hos de enfaldiga borgarne i
går qväll? Blod i sin toma hjerna. Och så
fick han gammal, svart, lefrad, utbränd blod.
Han klädde sig och gick ut. Gick ner på
stranden. Vingårdarne stodo der med sina döda
valnötsträn uppspikade som hela skogar af
Gol-gata’s; och med dessa döda trädstammar voro
de unga, lefnadsfriska vinrankorna »gifta» som
Romarne kallade det. Och om en månad skulle
de svarta hemska uppgillrade trädliken klädas
med friskt vinlöf. Han kände sig som en
rothuggen trädstam, på hvilken ännu icke
grönskan kommit; han kände att han på sin höjd
skulle kunna fa låna grönska utifrån af andra;
ty ifrån sig sjelf kunde han icke mer skjuta
skott, sedan man i hans ungdom slagit
svafvelsyra på roten. Men han skulle också kunna bli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
