Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 8 SANNSAGOR OCH FANTASIER.
ville icke se åt dem, utan gick sin väg som vanligt.
Nu var det emellertid beslutadt att Abraham skulle
resa; »flickorna» hade tagit för afgjordt att han gått
in på förslaget, fast intet bref kommit dem till handa
— det hade kanske slarfvats bort på vägen — och
nu väntade de honom med otålighet; det var redan
sent på hösten och ju längre han dröjde, desto svårare
skulle resan bli. Abraham gick till staden och köpte
sig en omgång nya fina kläder, en svart sidenhalsduk
att linda flera varf omkring halsen och en skinande
blank felbhatt; så utstyrd gick han under tre veckors
tid omkring i socknen och sade farväl till alla gamla
bekanta; visserligen ökades hans inre oro för hvarje
gång han hörde deras förvåning öfver att han, en sjuttio
års man, vågade ge sig ut på en så lång och farlig
resa, alldeles ensam och midt i november till, men
beslutet var nu en gång fattadt och en återgång
omöjlig. På flera håll fick han förebråelser för att han
kunde resa ifrån sin gamla hustru, som hade försörjt
honom i så många herrans år och nu var så utsläpad
och orkeslös, att hon måste på fattigstugan, om hon
inte skulle svälta ihjäl; en och annan rådde honom
också att ta henne med sig för att ha nytta och
sällskap af henne under resan; pengarne räckte ju till,
och om inte döttrarne ville ha henne i sitt hus, så blef
clet väl alltid någon utväg för henne der borta; lika
gerna kunde hon dö på fattighus i Amerika som i
Sverige. Men Abraham tycktes ej vilja höra på det
örat; han bara småskrattade litet öfverlägset och var
i allmänhet vida mera stram i sitt sätt än han
brukade; det var som om hans gamla vurm för att spela
fin herre hade vaknat upp igen, så snart han fått de
nya kläderna och den blanka hatten på sig. Han klef
alltid fram och satte sig i soffan, talade högt och
tvärsäkert, skakade föraktligt på hufvudet, när man bjöd
honom bränvin, och svängde med käppen,- när han
gick, fast han mycket bättre hade behöft stödja sig
på den, gammal och stelbent som han var.
Nu hade han tagit adjö af alla, men ändå hördes
ingen resa af. Höstregnet hade börjat på fullt allvar,
om dagarne blåste det sä att det tjöt i knutarne pa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
