Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 8 SANNSAGOR OCH FANTASIER.
påstod hade varit henne långa nog — och hvarken
Corona eller Emerentia kunde fylla hennes plats, huru
frökenlikt han än höll dem. På Isfall riktades nu alla
hans tankar; han kunde sitta halfva dagar på sin lilla
ömkliga rödmålade bondförstuqvist vid Hult och grubbla
huru han skulle komma i besittning af detta sin
ärelystnads mål; det var liksom en mara som red honom,
han hade upphört med Ölandsresorna, maten smakade
honom icke, han förlorade sitt glada lynne, som ej
ens förlusten af hustrun kunnat nedstämma, han fann
knappast längre något nöje i att se Corona och
Emerentia leka främmande, utstyrda i moderns alla
efterlemnade nipper, hvilket hittills utgjort hans käraste
förströelse, då han någon gång var hemma.
Det första samtalet mellan grefven och Abraham
rörande Kari aflopp tämligen otillfredsställande. Att
gifta sig med en torpardotter, som till på köpet var
både rödhårig och halt och tre år äldre än sin
tilltänkta man! Det var ett alltför löjligt förslag, som
Abraham inte kunde annat än skratta åt. Han hade
aldrig lofvat henne någonting. För öfrigt, hvem kunde
bevisa, att det var han, som var far till barnet? Ingen
hade någonsin sett honom i sällskap med Kari.
Alltsammans var säkert bara ett försök af henne att narra
till sig pengar, men honom lurade man ej så lätt.
Och han förvånade sig öfver att grefven, med respekt
sagdt, låtit narra sig att gå en sådan slinkas ärenden.
Men under veckans lopp kom Abraham under
fund med att historien redan var ute öfver halfva
socknen. Grefvinnans kammarjungfru hade lyssnat på
hvad som sades på kontoret sista gången Kari var
der, och nu visste alla, att det var Abraham, som hon
skylde sin olycka på, och att grefven hade
högtidligen lofvat henne att genomdrifva giftermålet. Under
fjorton dagars tid talades ej om någonting annat, pä
dikesrenarne under rasten, på kyrkbacken, i köken,
vid middagsborden — och först och sist undrade man
om grefven, som annars alltid var van att få sin vilja
fram mot alla menniskor, äfven skulle kunna få bugt
med Abraham. Denne blef allt mera fundersam och
gick omkring med ett knipslugt glitter i sina bruna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
