Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 8
SANNSAGOR OCH FANTASIER.
stannade framför honom, helt varm af att ha talat så
ifrigt, och betraktade honom med den der
besynnerliga blicken, som ibland gjorde honom smått generad,
slog han upp ögonen helt och hållet, nickade vänligt
och sade:
>Jo jo men, gamla gosse, vänskapen är en skön
sak» — han räckte ut armen och tog en cigarr ur
vännens låda, som stod så inbjudande vidöppen på
divansbordet — »hade jag champagne här, skulle jag
hålla ett litet tal för den, det är just min force, detl
Se så, mulna inte till, jag kan nog vara allvarsam,
jag också, om det så skall vara» — han reste sig upp
med en qväfd saknadens suck, slog Törnblad på axeln
på det vanliga vänskapliga sättet, kramade hans hand,
så att det gjorde ondt, såg honom betydelsefullt i
ögonen och försäkrade, att ban minsann var den som
tog vänskapen riktigt på allvar, om någon, och att
Törnblad nog visste att han hade och alltid skulle ha
en varmt tillgifven vän i Edvard Hall. Och som han
såg, att den andre vid dessa ord fick ett häftigt
anfall af sinnesrörelse, tände ban i hast sin cigarr,
kallade sin vän för en gammal mullvad och retirerade
skyndsamt ned till biljarden på nedra bottnen.
Det var första och sista gången sådana
sentimentala ämnen voro å bane mellan de båda vännerna.
Ingendera af dem tyckte om att tala om sådant, Hall
derför att det egentligen låg utom hans horizont; han,
som ej hade lätt för att bli generad, blef det gifvet,
så snart samtalet visade någon böjelse att förirra sig
på djupet eller höjden utom den vanliga
hvardags-nivån — och Törnblad derför att han med alla sina
starka känslor, som utgjorde hans egnaste
individualitet, hade en viss hjärtats blygsamhetskänsla, en
svår-kufvad skygghet för att blotta sitt inre äfven för den
han ansåg vara sin vän. Han hade under så många
år varit van att sluta sig inom sig själf, att det var
med en riktig lättnad han fann, att Hall ej heller
tycktes vara böjd för att afhandla rent personliga
angelägenheter, som rörde någonderas själslif. Det hade
kostat honom icke så litet själföfvervinnande att ta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
