Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
för en fin ljusblå sky, som sväfvade upp just vid
kanten af stenen? En cigarr måste vara i närheten!
Som en blixt stod Gerda upprätt på stenen. Hon
vågade ej röra sig, knappast andas. Hur skulle hon
komma derifrån utan att han märkte henne? Hur hade
han kommit dit utan att hon sett det? Eller hur hade
hon kunnat klättra upp på stenen utan att se, att han
låg nedanför den? Men här var ej tid till flera frågor;
den vigtigaste af alla glömde hon dock att göra sig:
hade han sett henne?
Men han hade verkligen sett henne. Det förrådde
det skälmaktiga leendet på hans mustaschprydda läppar
och den pojkaktigt skadeglada blick, hvarmed han
följde hvarje moln af rök, som han uppsände utefter
stenens vägg, och som först trasslade in sig i mossans
yfviga pels, togs till fånga och låg qvar en stund som
ett svagt böljande dvergsnät, medan återstoden
dansade upp i tunna, blåa virflar öfverst vid kanten af
stenens platå.
Gerdas lilla hjärta stod alldeles stilla. Ett
half-qväfdt skratt hördes der nedifrån stenens fot. Här
måste ett hastigt beslut fattas. Så ljudlöst som
möjligt gled hon ned från stenen åt alldeles motsatt sida
mot den, hvarifrån röken kom, hvilket ej hindrade att
hon knappast fått foten på marken, förr än herr Axel
Franck stod midt framför henne, artigt bugande med
hatten i hand och skälmen ännu qvar i ögonvrårna.
Reträtten var afskuren.
Skyarne, som kommo och gingo på Gerdas
kinder, och darrningen i den lilla hvita hand, hon stödde
mot stenen, måtte ha gifvit vidundret en vink om, att
hans beteende ej varit af den mest grannlaga natur;
åtminstone var det med en ångerfull och afbedjande
ton, han sade:
Förlåt mig — skrämde jag fröken Gerda?»
Han visste hennes namn! Det hade naturligtvis
kusin Herman sagt honom. Hans röst lät så lik
vanliga förnuftiga menniskors, att Gerda måste slå upp
ögonen för att se efter huru han säg ut. Och det befans,
att hans utseende också var likt förnuftiga menniskors,
kanske litet fördelaktigare, och uttrycket i hans ögon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
