Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO SANNSAGOR OCH FANTASIER.
hans mor, hvars nyfikenhet nu en gång var väckt,
gick ned för trappan, tog försigtigt upp sin nystärkta
kattunskjol och satte sig på ett af trappstegen i en
afvaktande ställning med den venstra handen som
underlag för den runda, gropiga hakan och den högra som
värn för ögonen mot eftermiddagssolens brand. Bakom
grinden, dit hennes blickar voro riktade, hade damen,
som Johannes talat om, planterat sig, lång, svart,
orörlig, ett blekt, halfvissnadt ansigte, som var fru
Kasper-son fullkomligt främmande. Hon tycktes ej göra
någon min af att öppna grinden och stiga in. Det lilla
nymålade huset låg der så inbjudande och lyste rödt
i solen, inbäddadt i syren och kaprifolium, blommorna
på rabatten nickade så vänligt, och vinrankans långa
armar vajade sakta i vinden och vinkade sitt: hitåt!
hitåt! Men hon kunde ändå stå der med sitt färglösa,
hårda ansigte och stirra och stirra, utan att röra en
hand eller en fot för att göra bekantskap på närmare
håll med idyllen der inne. Då hon varseblef den unga
qvinnan på trappan, kom det ett olycksbådande
uttryck i hennes ögon, de tunna, bleka läpparne
präs-sades hårdt tillsammans och de blåa ådrorna vid
tinningarne svalde.
Men nu slogs grinden upp på vid gafvel. Lille
Johannes hade märkt främlingen der ute på vägen
och som en väluppfostrad gosse skyndat att visa henne
samma artighet, som brukade komma prostinnan eller
klockarmor till del, när de tittade in hos hans mor
för att prata bort en stund vid kaffekoppen. Der stod
han nu lutad mot grinden med armarne på ryggen
och hela det lilla knubbiga, solbrända ansigtet skinande
af en så godmodig, hjärtinnerlig belåtenhet med sig
själf och hela verlden, att det var alldeles obegripligt,
hur den långa svartklädda damen kunde betrakta
honom med en så mörk, nästan fiendtlig blick. Ej häller
tycktes hon vara hågad att begagna sig af den lilles
vänliga inbjudning, ty hon stod ännu som fastrotad
qvar på samma fläck.
»Vill inte tant komma in?» frågade Johannes,
trogen sin vana att kalla alla sin mors qvinliga gäster
för tant. »Mamma är hemma.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
