Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. Regattan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ville han ovillkorligen gå ner till sin masséna, och det var
med största svårighet jag kunde förmå honom att stanna hos
oss. Jag tror inte att han själv visste varför han envisades
att gå ner till masserian, men jag visste det. Det var den
primitiva människans instinkt som drev honom dit ner för
att dölja sig undan människors blickar och lägga sig ner att
dö bakom en klippa eller under en buske eller i samma
grotta där många tusen år tillbaka andra primitiva människor
lagt sig ner för att dö. Framemot middagen sade han att han
funderade på att lägga sig en stund på sin säng, han som
aldrig legat till sängs en enda dag i sitt långa liv. Jag frågade
honom flera gånger under eftermiddagens lopp hur han
mådde och han svarade att han mådde bra, tack så mycket.
Mot aftonen flyttade vi hans säng fram till fönstret där han
kunde se solen gå ner i havet. När jag tittade till honom igen
efter Ave Maria, satt allt mitt husfolk, hans bror och ett par
av hans vänner i rummet. Ingen hade bett dem komma, jag
visste inte ens själv att det var så nära. De talade inte, de bara
satt där alldeles tysta hela natten. Enligt italiensk sed satt
ingen nära sängen. Gamle Pacciale låg där stilla och fridfull
och såg ut över havet. Allt var så enkelt och högtidligt, just
så som det borde vara när ett liv skall ändas. Prästen kom
med sakramentet. Gamle Pacciale blev tillsagd att bekänna
sina synder och be Gud om förlåtelse. Han nickade och kysste
krucifixet. Prästen gav honom absolution. Vår Herre smålog
och sade att gamle Pacciale var välkommen till himmelen.
Jag trodde han redan var där, när han plötsligt lyfte sin hand
och strök min kind helt sakta, nästan blygt:
- Siete buono come il mare, mumlade han.
God som havet!
Jag skriver inte ner hans ord av fåfänga, jag skriver dem
med undran. Varifrån fick han dessa ord? De kom långt
bortifrån, de kom som ett eko från en länge sedan förgäten
gyllene tidsålder då Pan ännu levde, då träden i skogarna
kunde tala, då havets vågor kunde sjunga och människorna kunde
lyssna och förstå.
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
