Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. Regattan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
32
Regattan
Det var högsommar, en enda lång härlig dag av oavbrutet
solsken. Engelska ambassaden hade kommit från Rom och
för sommaren slagit sig ner i Sorrento. På sin balkong i
Hôtel Victoria satt ambassadören i sailor cap och spejade
genom sin monokel ut över den solblanka golfen i avvaktan
på nordvästanvinden, seglarens bästa vän i sommartider. I den
lilla hamnen under hans fötter låg hans älskade ”Lady
Hermione” för ankar, lika otålig som han att få starta. Han
hade själv med underbar sinnrikhet och teknisk skicklighet
ritat och riggat henne som en singlehanded snabbkryssare.
Han brukade ofta säga att han inte skulle ha något emot
att segla henne över Atlanten, han var stoltare över sin båt
än över någon av sina lysande diplomatiska triumfer. Han
brukade tillbringa hela dagarna ombord på sin kutter, hans
ansikte var lika solbränt som en sorrentinsk fiskares. Han
kände kusten från Civita Vecchia till Punta Licosa lika bra
som jag. En gång hade han utmanat mig på kappsegling ner
till Messina och till sin stora förtjusning slagit mig grundligt
i förlig vind och hög sjö.
- Vänta tills jag får mitt nya gaffeltoppsegel och min nya
sidenspinnaker, sade jag.
Han älskade Capri och tyckte att San Michele var den
underbaraste plats han någonsin sett, och han hade sett en
stor del av världen. Han visste inte mycket om öns långa
historia, men han var ivrig som en skolpojke att få veta mer.
Jag höll just på att undersöka Blå grottan. Två gånger
hade mastro Nicola halat mig ut halvt medvetslös ur den
bekanta tunneln som enligt traditionen leder genom jordens
innandömen upp till Tiberius forna villa, sexhundra fot högre
upp vid Damecuta - kanske en förvrängning av Domus
Augusta. Jag tillbragte hela dagarna i grottan, och lörd
Duffe-rin brukade ofta komma i sin lilla jolle för att hälsa på mig
medan jag arbetade där. Efter ett härligt bad i det safirblå
vattnet brukade vi sitta utanför den mystiska tunneln och
tala om Tiberius och hans vittbekanta orgier på Capri. Jag
sade ambassadören, att liksom allt det övriga av Suetonius
342
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
