Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Tillbaka till Paris
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtjänster som överlever deras förfall. Hur otroligt det än
låter, kan de till och med bli förälskade i ordets renaste
mening, och en mer gripande syn har jag sällan bevittnat.
Jag skötte en gång på St-Lazare en av dessa fallna kvinnor,
hon blev till sist kär i mig och hon blev blyg som en ung
flicka, hon kunde till och med rodna under sminket. Även
den här lilla stackarn bredvid oss skulle ha kunnat bli en bra
kvinna om hon bara haft en chans. Jag ska berätta hennes
historia för dig.
- Minns du, sade jag, medan vi arm i arm gick nerför
boulevarden, minns du Santa-Theresanunnornas flickskola
i Passy där den svenska flickan dog i tyfoidfeber? I samma
skola skötte jag ett annat fall kort därefter, en förtjusande
vacker femtonårig fransk flicka. Sent en kväll när jag kom ut
ur skolan, antastades jag på det vanliga sättet av en kvinna
som patrullerade på motsatta trottoaren. När jag i barsk ton
sade åt henne att låta mig vara i fred, bad hon med ödmjuk
röst att få tala ett par ord med mig. Varje eftermiddag under
en veckas tid hade hon gått där och väntat på att se mig
komma ut ur skolan, men som det ännu varit ljust hade hon
inte vågat gå fram till mig. Hon kallade mig monsieur le
Docteur och frågade med darrande röst hur det stod till med
mademoiselle Annette? Var det farligt?
”Jag måste se henne innan hon dör”, snyftade hon, medan
tårarna rann utför hennes kinder. ”Jag måste se henne
- jag är hennes mor.” Flickan hade kommit till nunneskolan
vid tre års ålder. Nunnorna visste ingenting om hennes mor,
pengarna betalades genom en bank. Själv hade hon aldrig
sett sitt barn sedan dess utom när hon stod i gathörnet och såg
henne på avstånd varje torsdag när hela flickskolan gick ut
på en lång promenad. Jag sa henne att det stod illa till och
att jag skulle låta henne veta om det blev sämre. Hon ville
inte ge mig sin adress utan bad att få vänta på mig på gatan
varje kväll för att höra hur det var. Under en veckas tid
fann jag henne där, darrande av ångest. Jag måste säga henne
att flickan blev sämre och sämre. Jag visste mer än väl att
det var absolut omöjligt att låta den stackars modern besöka
sitt döende barn, allt jag kunde göra var att lova att låta
henne veta när slutet nalkades. Först då lämnade hon mig
motvilligt sin adress, en ökänd gata bakom Opéra Comique.
Sent kvällen därpå for jag dit. Kusken blinkade förstående åt
mig och föreslog att han skulle hämta mig om en timme.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
