Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. DEN TEKNISKA UTVECKLINGEN - Järnverkets tekniska utveckling. Av tekniska direktören vid Sandvikens järnverk Lars Yngström - Järnverkets anläggande och utveckling tiden 1862—1866
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
IGÅNGSÄTTNING AV STORHAMMAREN
sonal från Dormsjö. Detta missöde var ingalunda det enda, som
träffade Storhammaren under dess första tid. Fram på våren 1864 sprang
pistonstången, ocli det visade sig vara en högst besvärlig sak att få
denna ersatt. Trots att det omedelbart beställdes en ny från England,
drog det om fem månader innan hammaren åter kom i gång. Vis
av skadan tog man sig emellertid för att omedelbart som reserv smida
en ny pistonstång av eget stål. Åtgärden visade sig också vara
välbetänkt, ty ett par veckor efter det hammaren ånyo sattes i gång, sprang
även den nya engelska pistonstången. För att förstärka fallverkan var
hammaren konstruerad för insläppning av ånga ovanför kolven,
d. v. s. för övertryck. Det visade sig emellertid, att man i längden
ej kunde använda denna anordning, påkänningarna blevo för stora,
bräckor uppkommo i stativet, och man måste å detsamma anbringa
grova förstärkningsplåtar.
Tillverkningen var, som det heter i programmet, avsedd att »förädla
stålgöten till dels half-, dels helfärdiga produkter av wällda ämnen,
Tyres-ringar, axlar, plåt m. m.» Det lär ha varit på tal att även smida
kanoner, men man stannade vid solida kanonämnen, då det vid
närmare övervägande befanns, att tillverkning av färdiga kanoner skulle
medföra allt för dyrbara och vidlyftiga anordningar.
Den tillverkning, som man från början mycket lade an på, var
hjulringar för järnvägsvagnar. Stålgötena för dessa götos i början
med hål i mitten i kokiller, som sattes i rotation, sedan stålet blivit
ingjutet. Man synes emellertid icke ha kommit till tillfredsställande
resultat härmed, då metoden snart övergavs, varefter de ringformade
götena framställdes utan rotation. Man råkade därvid ofta ut för
kall flytningar, så att stora kassationer förekommo vid utsmidningen.
Denna tillgick först så, att det gjutna ämnet inlades i en på
hammar-städet upplagd ring med för den avsedda hjulringen avpassad diameter.
Mellan en dorn i centrum och den yttre formen utsmeds ärnnet,
varvid bildade sig ett ringen överskjutande skägg, som sedan klipptes
bort. Genom att utföra denna smidning med en stor hammare
räknade man med att få en särskilt god och väl genomarbetad produkt.
Det dröjde emellertid ej så länge, innan man övergick till helgjutna
göten, vilkas centrum utstansades under hammaren, varefter det så
hålade ämnet utsmeds över en dorn på städets sida. För denna
arbets-procedur var det ej nödvändigt använda Storhammaren, utan man
övergick till en mindre. Storhammaren blev därefter använd
huvudsakligen för storsmiden av axlar och andra tyngre maskindelar.
Ungefär mitt i verkstadshuset var tyres-valsverket uppställt, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
