Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bal och kaffekalas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
botten med blå rosor, som ingen "bildad" numera
nyttjade.
Först när Adelaide med sin sång gjort furore och
grefvinnan R. så väl som gamla friherrinnan på
Adelsborg förklarat den unga flickan för "högst intagande",
fann patronessan för godt att närmare helsa på sin
nlilla söta Adelaide" och fråga hur det stod till.
Bjudning följde på bjudning hela staden igenom,
ty ingen ville vara den sämste, och så fortfor det hela
veckan igenom med sällskap hos kreti och pleti; men
i deras närvaro förblef löjtnant Herrman främmande.
Om aftnarne deremot kom han till sina gamla vänner,
och då återvaknade den forna förtroligheten. Han
var, fastän blind, glad och munter som ett barn, och
det rena, öppna anletet hade sällan något drag af
smärta. Han hoppades ännu att återvinna sin syn,
fastän han ej just egde någon anledning att hoppas,
emedan han lefde i en beständig natt.
Helst påminde han sig sina barndomsdagar och
allra helst de år han vistats i prostens hus. De voro
fridens och glädjens sabbatsstunder, på hvilka han
alltid tänkte tillbaka med saknad.
"Mins ni, Adelaide", sade ynglingen, "mins ni den
dagen jag fångat en grönsiska - ni blef ond på mig,
Adelaide, och stampade med den lilla foten för att
tvinga mig att släppa henne lös; men jag lydde er
ej? Mins ni, det var en sommarmorgon, sval och skön,
och syrenerna stodo fulla af blommor och bien
surrade på blomrabatterna - mins ni det?"
"Ja."
"Men så när Adelaide började gråta, då - då
kunde jag ej längre motstå er, utan jag släppte fogeln
och i glädjen så -"
"Ja, jag var bara barnet då, min gode löjtnant
Herr man."
"Ja, lika godt, men ni gaf mig en kyss - mins ni
det?"
"Åh ja, det mins jag nog."
"Hm, hur kunde Adli så glömma sig?" yttrade
prosten, som för helsans skull spatserade fram och
tillbaka på golfvet och hittills tegat.
"Jo, pappa lilla, jag blef så glad att..."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
