Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adelaide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till minne af modern och en hederssång för excellensen,
som umgåtts i föräldrarnes hus, och hade således
ett dubbelt ändamål. Men ej nog dermed. Sedan
sången var slutad, kom en liten hvitklädd flicka fram med
en krans. Hon höll på att gå orätt och rigta sina
steg till prostinnan, men en vink hjelpte saken och
hon gick till excellensen.
Den gamle mannen smålog förbindligt på sitt
vanliga sätt; men blott ett ögonblick. Då han närmare
betraktat flickan, skiftade han färg, tog ett steg
tillbaka, men fattade sig åter, så att ett smålöje, fastän
tvunget, krusade hans läppar.
"Tack, mitt barn", yttrade han, "tack, min lilla
– det var en vacker bukett. – Hvad heter du?"
"Adelaïde."
"Adel – Adelaïde – ett skönt namn", yttrade
excellensen, "ett vackert namn i sanning." Men hans
utseende förrådde oro och det tycktes vara honom
en lättnad, då man på en gång höjde ropet: "Lefve
Arvid von Lindau!"
"Ers excellens vet kanske icke sjelf", yttrade
krigsrådet, "att dagen bär ers excellens’ namn?"
"Nej, verkligen", blef svaret; "jag har aldrig
observerat andra namn än dem, som äro dyrbara för
oss alla, den kungliga familjens. Det är således min
namnsdag. Jag tackar er och framför alla andra Er,
min vän Herrman; jag skall alltid med glädje påminna
mig mina vänner i landsorten – och främst bland
dem Er."
Så snart ceremonien var slut, sprang den lilla
flickan till prostinnan, som genast omgafs af alla
damerna.
"Ack, hvad hon är söt!" sade en.
"Som en engel", sade en annan.
"Hon är riktigt som en docka", sade en tredje.
"Hvilka små fötter, alldeles som små trumpinnar!"
"Ack, hvad hon är genomsöt!"
Alla berömde barnet, som smålog med de klara
blå ögonen och nickade med sitt lilla lockiga hufvud.
"Hon är så fet på halsen, det lilla kräket, och
så len som sammet", anmärkte fröken Enochina, som
visst ej var något af delarne. "Och du heter?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
