Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adelaide
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
illparigt småleende i sina vackra, något skarpa ögon.
"Låtom oss återkomma, det var Werner som kallade
vårt ställe för ett paradis – och nu så är det verkligen
så nära likt paradiset, att utom Adam och Eva,
nämligen herr krigsrådet von Herrmari och hans maka,
nämligen jag sjelf, och lilla Kain och Abel, våra gossar,
så är det endast Guds skapade kreatur de öfriga –
prosten innesluten i räkningen, det är en gammal
skallig papegoja, sorn lärt att tala latin."
"Du dömer strängt, goda Ernestine", yttrade
krigsrådet och kysste henne på pannan.
"Det är någon filosof, hvad han heter, eller målare
eller ditåt, som påstår att alla menniskor hä en vålnad
af något djur – är det ej så?"
"Jo, jag har också hört något ditåt."
"Ja, det är också verkligen förhållandet. Är inte
fru Parcinal med sin svarta schal och sitt pladder så
lik en skata som någon kan vara det, och mannen,
den beskedliga mannen, liknar ett får. Och, frågar jag,
är icke major von Wolfenbuttel lik en varg och frun
lik, låt mig se – åh ja, man kan likna två på en gång
– hon liknar, låt mig se – jo, en mops och en
hackspett på en gång – något mopsaktigt hackspettigt."
"Men vi, bästa Ernestine?"
"Bevars, jag har ju ej hunnit långt ännu i min
sockenbeskrifning. Vi? – Jo, låt mig fundera. Du
är lik ett lejon med ditt yfviga hår och din raka stolta
nacke – dina händer äro också så der temligen
muskulösa, jag begriper icke huru du någonsin
kommit att slå dig på skrifveri. Du, som tyckes kunna
lyfta en kanon, passar icke egentligen att sitta med en
pennfjäder mellan fingrarne. Det förefaller mig alldeles
som då elefanten, vi sågo i W., tog upp en knappnål
med sin väldiga snabel."
"En skön liknelse, tackar ödmjukast; men du,
skulle du likna något, så vore det –"
"Tyst, lille man, en örnsjäl i dufvoskepnad."
"Väl sagdt, du är bra söt", yttrade mannen och
kysste sin makas hand.
"Mamma! mamma!" skreko två gossar om hvarandra,
i det de rusade in i rummet.
"Min Gud! hvad är det?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
