Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Patron Snuselin och jag på äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men jag hade inte gått så särdeles långt, förrän jag
hörde honom komma springande och flåsande efter mig.
— Hör du! Kom ihåg, att vi ljuga för våra käringar
och säga att vi bara resa ut till en missionsfest i
Lungemosa! Glöm inte det, ty vi får lof bägge ljuga lika, så att
det bär ihop för oss!
— Men ljuga är syndigt och det vill jag inte va’ med
om! lät jag.
— Nä, gubevars, det är ingen synd att skarfva lite
för sina egna hustrur. Det är ens rättighet, och det må de
för resten bara väl utaf! log Snuselin.
— Jaja, det kan du då egentligen ha rätt uti! sa’ jag
och gick hem och anförtrodde hustru min, att jag kände
ett stort behof af att följande dag i sällskap med Snuselin
öfvervara en missionsfest ute i Lungemosa socken.
— Det gör du rätt i, det är vackert och tillbörligt!
sa’ hon.
Da’n därpå, vid niotiden, satte vi oss upp i vagnen
och voro glada.
Snuselin, som hade en rysansvärd massa gräjor och
päls och Gu’ vete allt på sig, nödgades vi trilla upp i sätet,
och det var minsann ett styft göra. Men omsider fingo vi
dock upp honom, och så grep han tömmarne samt skulle
gubevars sätta åstad på ett högst imponerande sätt.
Till den ändan drämde han först till hästen med
piskskaftet utefter refbenen. Och se’n ryckte han till i den ena
tömstjälken.
Så bar det i väg. Men på sned gick det. Vi hade
inte kommit mer än ungefär 20 fot från utgångspunkten,
förrän vi fingo en af köpingens lyktstolpar mellan
vagnshäcken och bakhjulet, hvilket förorsakade, att hästen dråsade
på knä med en vårdslöshet, som en stabskapten i
frälsningsarmén skulle i högsta måtto afundats honom.
Lyktstolpen kom gifvetvis i en mycket våldsam
skakning, ja ända därhän, att dess glasrutor gingo sönder och
föllo ner öfver mitt oskyldiga hufvud, medan åter den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
