Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nödhjälp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÖDHJÄLP
371
Det ringde till middag: den gamla
vällingklockans gälla slag jämrade öfver skogsnejden. —
I prästgårdssalen rufvade en kvalmig halfdager,
ty gardinerna hängde nerdragna för de glödgade
fönsterna mot väster. Midt på det dukade bordet
slokade vissnande hvita syrener i en gul
porslinsvas; deras sjuka doft var som den döfva
stundens andedräkt, och det eviga flugsurret
under taket som dess hviskande röst.
Kyrkoherden fann salen tom, det var han
van vid. Utan krage, i fläckig grå linnekavaj,
med händerna på rygg dröjde han en stund
framför sin stol, trött betraktande de stängda
dörrarna; så knyckte han resigneradt på’hufvudet,
så att det blygrå, liksom dammpudrade hårets
stela pannbuckla daskade ner öfver tinningen,
knäppte händernas knotiga fingrar till en kort,
tyst bordsbön, och slog sig ner framför sin
tallrik. — Muntra röster klingade då utifrån
förstugan, och de tre ungdomarna inträdde. I
detsamma kom fru Grimsson från köket, följd
af en piga med bricka.
— Har det inte ringt, så det hördes? —
sporde frun sträft.
— Jo — för all del, ursäkta oss, fru
Grimsson — vi ville inte springa oss varma uppför
backen — efter vårt bad.
— Nej, och ingen mer än jag har väntat —
inföll Grimsson.
— Nå — är det ni som skall vänta på maten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
