Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tomteblod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
TOMTEBLOD
bad honom säga — hvad hon dock icke kunde
tro — att han ville bli henne kvitt, om så vore.
»För ingen del! Så dum hon var. Han — skulle
bry sig om sådant? Ånej, han var väl hederlig
karl, det borde hon veta.» — »Jag vet, att du
älskar mig», hade hon svarat och tackat honom
med genkärlek, så hängifven, att den kunnat
smälta granit. Men då var det hon första gången
såg, på rätta sättet, hans smålöje bakom orden,
under det rent yttre smilet, som lekte i de
väl-formade dragen. Och sedan hade det icke dröjt
länge, innan hennes förfärliga aning besannats.
Han uteblef från möten, uraktlät att besvara
bref — och när de så en dag på vägen, i vagn
båda, i familjesällskap, återsågo hvarandra, då
fick hon ingen hälsning för sin räkning som
förr, men i stället bara det där leendet, som
isade henne — så omänskligt. Omänskligt —
det var just ordet, tyckte Inger. Var det icke
som hade de tomteblod eller någon blandning
af slikt i hjärta och ådror, dessa farligt
angenäma, opålitliga människor ? Ondska behöfde
det ej kallas, uppsåt fanns kanske ej från början,
alltsammans var nyck och lek, tomtegyckel,
trolleri. — Hon hade läst sagorna om
hjälpsamma tomtar, men mest om oroande,
oberäkneliga — de kunde visa sig hur som helst, man
kunde aldrig säkert veta, hvar man hade dem,
aldrig lita på deras afsikter. — Hur värmande
ord kunde ej flyta öfver de vackra läpparna, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
