Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skyddslingen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SKYDDSLING EN
43
Hon tvärstannade, med en glimt af
munterhet i de djupblå ögonen: — Hur sa’ — hvad
menar notarien ?
— Jo — ni har alltid så — brådtom.
Rappt och enkelt kom hennes svar, men lät
ej som en snäsa:
— Ja, jag har en hel hop att bestyra.
Hans uppsyn blef med ens så allvarlig, så
rent beklämdt deltagande, att hon brast i skratt,
elt dämpadt, men smittande godt. Och stödd
med ena handens fingerspetsar mot en antik
sekretär, fortfor hon, ännu småleende med älskligt
skälfvande rönnbärsröda läppar: — Och det
tycker jag så bra om.
Nu såg Frits, att det var en liten modig,
arbetsduglig, i mångt och mycket förfaren
kvinna. Just detta var det, som gaf hennes
blomstrande unga kropp dess ranka, käckt
utpräglade stil — som hvarken skräddaren eller
ridmästaren behöft skapa. Han satt som
sol-bländad af dåradt iakttagande. — Då skar en
ringning, förbluffande som en blixt, genom huset.
Fröken Dagborg nickade. Frits hade farit halft
upp ur sätet: —
— Är det fröken, som — ?
— Ånej, men jag behöfs nog också —
afbröt hon lugnt, och gled mot salongens öppna
dubbeldörr, snabbt och vant. Då grep Frits
med krampaktig ifver om fåtöljens sidenstoppade
karmar och hviskade så intensivt, att ett nödrop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
