Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anmärkningar och exkurser - Intryck från de nordiska arbetsgivaremötena. Av Axel Brunius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tareorganisationer rättsligt ansvar för ingångna avtal och ersättningsplikt för
avtalsbrott.
I fråga om arbetstiden gjordes vid mötet 1909 ännu bestämdare uttalanden.
Organisationerna borde verka för arbetstidens bestämmande inom varje näringsgren,
såsom för denna finnes lämpligast, och, intill dess detta hunnit ske, icke medgiva
någon förkortning av nuvarande arbetstid. Sistnämnda beslut var tydligen till sin
natur interimistiskt, och senare år medförde genom avtalsuppgörelser jämkningar och
förkortningar av arbetstiden. Rent principiellt var däremot uttalandet för en efter
näringsgrenarnas olika behov differentierad arbetstid. Ett sådant krav vilar på
viktiga ekonomiska förutsättningar, vilka också utgöra det starkaste skälet mot den
i stort sett schematiska arbetstidsreglering, som några år senare i de nordiska
länderna utom ett genomdrevs genom lagstiftning och gjorde våld på den tekniskt och
ekonomiskt grundade differentieringen. Det bör likväl betonas, att även under
arbetstidslagens välde arbetsgivarnas principiella fasthållande vid differentieringen
lyckats åvägabringa uppmjukningar i sådan anda. Den nordiska arbetsgivareententen
på denna punkt har följaktligen icke saknat betydelse.
Vi det första mötet hade stämningen mot obligatorisk skiljedom i arbetstvister
varit så förtätad, att man på flera håll otillräckligt skilde mellan skiljedom i
intressetvister och avdömande av tolkningstvister. Ett så odifferentierat ställningstagande
väckte opposition bl. a. från herr von Sydow, och frågan återkom efter beredning
hos permanenta utskottet till mötet 1909. Då antogs enhälligt uttskottets förslag till
uttalande, vilket lydde sålunda:
»Mötet vidhåller med bestämdhet det i Köpenhamn fattade beslutet, att genom
lag införd tvungen skiljedom i arbetstvister icke bör äga rum. Däremot ställer sig
mötet sympatiskt till den för mötet framförda tanken om upprättande av en särskild
statsdomstol för prövning av tvister om bestående rättsförhållanden mellan
arbetsgivare och arbetare. Det synes lämpligt, att i de tre olika länderna likartade
lagbestämmelser om denna domstol införas.»
Man finner, att förkastandet av skiljedomstanken i den första punkten har en
alltför vid omfattning. Denna reduceras av det följande uttalandet, som faktiskt
genomför den behövliga uppdelningen i behandlingen av intressetvister och
avdömandet av rättstvister. Den svenska uppfattning, som härmed trängde sig fram till
gemensam plattform — resolutionen godkändes nämligen enhälligt — har under de
följande åren i vårt land vunnit allt större stadga och senast erhållit dokumentarisk
utformning i Svenska Arbetsgifvareföreningens promemoria till arbetsfredsdelegationen,
dagtecknad den 4 januari 1927 (Industria nr 3 för 1927).
Den vid mötena flitigt diskuterade frågan om offentlig medling i arbetstvister
erbjöd till en början rätt skilda åskådningar i de olika länderna. Sverige hade
redan vid det första mötet fått statliga förlikningsmän, och ehuru arbetsgivarna
ursprungligen visat stark misstro mot tanken, fungerade institutionen ganska snart på
ett sådant sätt, att den tillvann sig deras förtroende. Det ifrågasattes skärpningar
i förfarandet, varemot arbetsgivarna gjorde motstånd och som icke kommo till stånd
annat än så tillvida, att parterna äro förpliktade att infinna sig vid av
förlikningsman utlyst sammanträde; denna lagändring förändrade ingenting i praxis. De
danska arbetsgivarna voro mera kritiskt stämda mot förlikningsväsendet, och denna
attityd synes ha bevarat sig genom hela perioden. Den norska medlingslagen
bestämde utvecklingen i Norge till stor bundenhet. Den kombinerades tid efter annan
med provisoriska lagbestämmelser om tvungen skiljedom i intressetvister. Detta
tvång har givit förhållandena där en väsentligt annan riktning, än den samstämmiga
opinionen på de nordiska mötena i detta avseende ville aceptera. I de tre andra
länderna har därmot parternas motstånd mot tvångsreglering av arbetsvillkoren
varit segerrikt och på det hela taget utövat ett avgörande inflytande på
lagstiftningsmaktens tänkesätt och dispositioner.
203"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
