Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Allmänna förutsättningar för Svenska arbetsgivareföreningen - Arbetsgivarnes organisationssträvanden - Arbetsgivarnes organiserande i Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framgick organisationen i De samvirkende Fagforbund. Att den starka
arbetarrörelse, som hade sitt centrum i Köpenhamn, på mångfaldigt sätt, både eggande
som förebild och direkt understödjande, påverkade den motsvarande
utvecklingen i Sverige, är allbekant. Genom pressningen från sina arbetare
föranleddes en specialgrupp av de danska arbetsgivarne, fabrikanterna i järnindustrien
i Köpenhamn, att i början av 1885 bilda en förening, som visade sig ganska
livskraftig. Till en vidsträcktare organisation syftade Fællesrepresentationen
for dansk Industri og Haandværk genom sina åren 1891—1897 bedrivna
förberedelser för en allmän sammanslutning. De avgörande åtgärderna träffades
emellertid därigenom, att några grupper arbetsgivare —
Entreprenørforenin-gen, Teglværksforeningen af 1893, Murermestrenes faglige Organisation m. fi.
— d. 19 maj 1896 under ledning av folketingsmannen Niels Andersen bildade
Arbejdsgiverforeningen af 1896 »til fælles Optræden under opstaaende
Arbejds-konflikter og for at opnaa roligere og stabilere Forhold paa Arbejdsstedene».
Denna huvudsakligen inom byggnadsbranschen arbetande, energiskt ledda
förening vidgades snart genom anslutning 1897 från järnindustrin och
sammanslagning 1898 med ett större antal av de i den nämnda Fællesrepresentationen
företrädda grupperna. Efter denna sista utvidgning tog föreningen 1899 namnet
Dansk Arbejdsgiver- og Mesterforening. Under ledning av Niels Andersen (till
1907), Kaspar Rostrup (till 1911), S. C. Hauberg (till 1920) och nu senast H.
Langkjær har denna förening utvecklat sig till en högst betydande maktfaktor.1
Sitt elddop undfick den danska arbetsgivareföreningen redan 1899. För en
konflikt inom snickerifacket, som pågått sedan årets början, hade uppgörelse
träffats mellan arbetsgivareföreningen och de samverkande fackförbundens
ledning, men dessa senare kunde icke förmå de strejkande snickeriarbetarne i några
landsortsstäder att godkänna uppgörelsen. Arbetsgivareföreningen trädde då
energiskt inom skrankorna för grundsatsen, att vad den ena eller andra sidans
erkända ledning under förda förhandlingar samtyckt, därför vore vederbörande
ock pliktiga att förvärva sin organisations obetingade anslutning. För att
framtvinga respekt för denna grundsats, utan vilken allt förhandlingsarbete endast
bleve narrspel, anordnade Arbejdsgiverforeningen med början av maj en lockout,
som successivt vidgades till allt flera verksamhetsgrenar och på sin höjdpunkt
träffade cirka 30,000 arbetare och omkring 4,500 arbetsgivare. Resultatet blev
en avgörande seger för Arbejdsgiverforeningen genom uppgörelsen den 5
september (det s. k. Septemberforliget), vilken allt sedan dess varit av
grundläggande vikt för danska förhållanden. Där fastslogos bestämda regler att iakttagas
vid strejk och lockout; där proklamerades uttryckligen, att alla mellan arbets-
1 Framställningen följer här Arbejdsgiverforeningen gennem 25 Aar, 1896—1921. Udarbejdet af Sophus Ager-
holm og Anders Vigen (Köpenh. 1921). jfr O. Järte, fackföreningsrörelsen i Danmark (i publikationen
Fackföreningsrörelsen), s. 138 {., där det nära sammanhanget mellan den danska olycksfallsersättningslagen och
arbetsgivarnes organiserande betonas.
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
