Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Allmänna förutsättningar för Svenska arbetsgivareföreningen - Från den svenska arbetarrörelsens första tider - Märkligare äldre konflikter: Sundsvallsstrejken 1879, strejkerna i Norberg 1891—92, den norrländska sågverksstriden 1899
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
personer — var emellertid allvarsamt nog, länets hövding Treffenberg
skyndade genast till för att övervaka ordningen och söka förmå massorna att
skingras. Hans underhandlingar med arbetarnes ledare och tal till den
församlade hopen blevo likväl fåfänga, då han blott kunde uppmana dem att
återgå på oförändrade villkor, däremot torde hans närvaro och de trupper, som
han drog till orten, kraftigt bidragit att hejda rörelsens utbredning inom
staden. Sedan pingsthelgen (d. 1—2 juni) gått över, befallde Treffenberg d. 3
juni militär omringa arbetarnes kamperingsplats samt lät, sedan icke-strejkande
avlägsnat sig, anteckna de kvarvarandes villkor: de i sågverkens lägenheter
bosatta, som ej genast återgingo till arbetet, skulle vräkas från sina bostäder; dessa
fördes på ångbåtar under bevakning hem till sina respektive verk, medan andra,
som icke hade legoavtal eller kontrakt med sågverksägarne, skulle behandlas
som lösdrivare. Så sprängdes sammanhopningen, arbetet började igen vid
verken, men hela sommaren märktes liknande rörelser än här och än där över
sågverksområdet. — Ehuru icke revolutionärt anlagd erbjöd Sundsvallsstrejken
genom mängdens talrika sammanströmmande risker för allvarlig fara, vilket
förklarar myndigheternas energiska ingripande. För arbetarne tedde sig denna
masskoncentration som det enda möjliga yttre stödet, när verklig organisation
saknades. Som lönerörelse betraktad gjordes strejken vid så olämplig tidpunkt
som gärna möjligt, allra helst då driftens inskränkning gav god tillgång på
andra arbetsvilliga. Till sist förtjänar som bevis på, hur en upplyst och
objektiv allmänhet såg dessa för oss överraskande företeelser, anföras den artikel
»Arbetarefrågan i Sverige», som C. O. Montan publicerade i 1880 års årgång av
Ny Svensk Tidskrift.
De långa och elakartade Norbergsstrejkerna 1891—92 böra nog i någon mån
ses mot bakgrunden av den upprörda politiska stämning, som 1880-talets
kamp om tullarna framkallat, och som gjorde satsen om de lägre
samhällsklassernas utsvältning till ett stående slagord. Under sådan stämning var det
särdeles ömtåligt att röra arbetarnes löner i sänkande riktning. Norbergs
gruvor hade vid 1890 samlats under gemensam teknisk och ekonomisk förvaltning,
varav följde enhetlig reglering av lönesatserna inom distriktet. Härav vållad
lönesänkning vid Kallmora järngruva orsakade strejk av dess arbetare i början
av februari 1891, och då denna ej ledde till uppgörelse, blev det två månader
senare allmän strejk vid Norbergs gruvfält. Som detta var den största och
tydligen mest hotande strid, som yppat sig sedan Sundsvallssommaren, följdes
den med livlig uppmärksamhet. Landshövding Hederstierna i Västerås och
gruvledningen lyckades efter några dagars förhandlingar förmå arbetarne att
gå med på tillsättandet av en skiljenämnd (tre från vardera stridande parten
samt en ordförande), vilken skulle utarbeta och underställa de stridande ett
io
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
