Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Föreläsningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att studera den. »Begriper icke det fårhufvudet», sade han,
»att det är jästen, som gör det?» Att jästen gör det var för
honom ingenting märkvärdigt; men forskaren i jästens fenomener
öppnade den väg, som ledt oss till läran om mikroberna, för att
icke tala om att den omgestaltat bryggerirörelsen och andra
praktiska verksamhetsgrenar. Man skall inför de alldagliga
företeelserna ha något kvar af barnets undran, förvåning och nyfikenhet,
för att konstnärligt eller vetenskapligt tillgodogöra sig dem. Detta
är i högre mening naivitet. Och den naiviteten egde Leonardo
da Vinci. Han bevarade den hela sitt lif, likasom han bevarade
hela sitt lif något af den skönhet, som bländade hos gossen och
ynglingen Leonardo.
Leonardo gräfver en vallgraf kring en stad belägen på ett
berg. Då ser han i jordgenomskärningen lager, blandade med
snäck- eller musselskal och andra petrifikater. Tusentals
människor ha sett det förr. De flesta ha därvid tänkt ingenting.
Några ha undrat och hänvist saken till universiteternas lärde
herrar. Teologie professorerna ha då förklarat saken sa som en
kardinal i våra dagar förklarat den. Dessa snäckor och musslor
ha aldrig lefvat. De äro djurmodeller, framkallade af Guds
skapartanke, danade genom den af jordens stoft, men ha aldrig fått en
lefvande ande inblåst i sig. Leonardo åter betraktar dem med
barnets nyfikenhet, målarens formkärlek och tänkarens besinning.
Han ser, att dessa snäckor äro sådana, som de han sett i
hafssanden, och plötsligt stå grundlinierna till en ny vetenskap,
geologien, uppenbarade för hans blick. Han ser fastland bilda sig,
berg uppstiga, världshaf draga sig tillbaka.
Leonardo var utmärkt sångare och strängaspelare. Det var
i den egenskapen han kallades till ett af de hof, vid hvilka han
har vistats. Iakttagelsen på strängdallringarna leder honom till
vetenskapliga upptäckter. Han studerar hafsvågorna och
upptäcker undulationsteorien. Lockarnes fall på människohufvudet
ger honom uppslag till andra teoretiska undersökningar. I
hafvets böljor och i lockarnes återfinner han samma lag. När han
målar sina madonnor, vet han, att hårmassornas rörelser lyda två
tempon. Det ena ligger i deras tyngd, det andra i deras
elasticitet. Hans förklaring öfver hvad han ser börjar vanligen i
formen af en klar poetisk bild, innan den öfvergår i en teoretisk form.
Under dessa Leonardos färder i det mänskliga kunnandets
och vetandets alla rymder är det dock först och sist
målarekonsten, dess kraf, dess framåtskridande, som ligga honom om
hjärtat. Den är hamnen, hvarifrån han löper ut på
upptäcktsfärder, hamnen, hvartill han återvänder med sin forsknings rika skatter. Det finner man af hans så kallade målarebok, hvartill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
