Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Slutligen har även Helsingforstraktens geologiska beskaffenhet spelat ett mycket
stort inflytande på riktningen av Wiiks geologiska forskning. Ett Helsingforsbarn och
förövrigt nästan alla, som växa upp i Finland, förbinda begreppen berg ocb hård sten
med varandra, d. v. s. erhålla det intrycket, att berg bestå av gneis, granit eller andra
hårda kristallina begarter. Och de flesta bibekälla livet igenom den föreställningen, att
dylika berg äro det typiska, det normala. När vi sedan genom resor, studier eller
avbildningar erfara, att bergen i andra delar av jorden utgöras av skiktade kalk-, sand-
och lerstenar, mer eller rnindre rika på förstenade djur och växter, tycka vi, att detta
är ovanligt och spörja efter, huru sådana berg uppstått, medan kanske en motsvarande
fråga beträffande våra egna berg då ännu ej inställt sig. Alldeles på samma sätt
förefalla bergen i vårt land ovanliga för dem, som äro hemma från länder, där sandstens-
och kalkstensberg äro allmänna. För Wiik, som från pojkåren kände alla klippknallar
och berghällar i Brunnsparken, på Ulrikasborgsbergen, Rödbergen och andra då obebyggda
delar av vår stad och i dess närmaste omkrets, och som under sina studie-, lärare- och
forskareår samlade geologiska iakttagelser och erfarenhet huvudsakligen inom våra
urbergsområden; förblevo dessa med sina gneiser, skiffrar och graniter den normala formen
för jordskorpans utbildning.
Därför böra enligt Wiiks mening geologerna i främsta rummet studera de
primitiva formationerna. ty ur deras beskaffenhet låter sig mångt och mycket i de på och
efter desamma bildade sedimentformationerna förklaras, icke tvärtom såsom det läres av
forskare av den lyellska skolan, vilka gjort sina rön i de mindre typiska delarna av
jorden, d. v. s. i trakter, där urberget icke är synligt.
Grundskillnaden mellan Wiiks uppfattning och de läror, han kom att bekämpa,
ligger egentligen i följande sakförhållande. Allt sedan Huttons dagar hava allt flere
geologer, och numera väl alla, kommit till den åsikten, att s. k. urbergsterränger och
områden med högkristallina skiffrar utgöra partier av jordskorpan, som i följd av
bergskedjebildande rörelser blivit djupt nedtryckta och varit belastade med de uppdrivna
delarna av bergskedjorna, men därefter genom en ofta till flere tiotal tusen meters djup
gående nedbrytning av dessa blivit blottade. De visa oss därför bergarter, som då de
befunno sig på det stora djupet under jordytan, blivit förskiffrade, omkristalliserade och
delvis omsmälta genom påverkan av det höga trycket och den höga temperaturen.
Enligt Wiik var denna lära ett påhitt av aktualisterna, som på sådant sätt ville komma
ifrån omöjligheten att förklara de kristallina skiffrarnas bildning med tillhjälp av sin
egen princip, att gågna tiders formationer uppkommit genom processer, likartade med dem,
vi även nu se i verksamhet. Han kunde icke föreställa sig, att en så väldig
denudation förekommit, och förnekade såväl denna som de ofantliga tidrymder, som skulle
åtgått till de skyhöga bergskedjornas avlägsnande med tillhjälp av de endast ytterst
långsamt verkande yttre geologiska agentierna. Mot uppskattningen av de geologiska
perioderna i tiotal och hundratal miljoner år och de stora talen för degradationens resultat
opponerade han sig så väl i skrift som under föreläsningar (t. ex. vid kritik av Hults
arbete om Lojobäckenets bildning och av senare arbeten rörande Finlands och urbergets
geologi). Wiik ansåg att reliefförhållandena under urtiden delvis voro bibehållna uti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
