Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och därför retade ocksä barnen honom av sig själfva, bara därför att de visste, att han ej
tyckte om dem. De slogo på hans dörr och gjorde allt ofog de kunde.
Då hände det sig, att han öppnade dörren och hotade dem och kastade något efter dem, en
sten eller annat, så att de blevo rädda och sprungo bort. — Och så for dörren igen med en häftig smäll.
Och sen blev det så tyst.
Nu skulle han väl ha ro att skriva och studera, kunde man tro.
Men nej! Han vände sig om, han sköt böckerna åt sida. Till slut steg han upp, öppnade
dörren försiktigt och tittade ut. Det var de onda ord han sagt åt barnen, som ej lämnade honom
någon ro, och så att han kastat något efter dem. Tänk om det träffat! För honom, som mätte den
minsta småsak med stora mått, blev detta till slut liktydigt med ett brott. Han fick ingen frid,
förrän han givit jungfrun pengar att köpa karameller för åt barnen. — „Blott icke säga från vem det
var, — och så höra efter om alla barnen voro friska, — att det ej hänt dem något."
Men när han sen kom ut på gatan för att gå sin ensamma promenad mot Brunnsparken, sade
barnen, han köpt karameller åt: Se där går den elaka „stengubben".
— — — — — — — — — — — — — — — — — — — —
Stengubben hade ett underlikt ansikte. Egentligen var det liksom sammansatt av två. En
del var ung, ideal och fin. En del butter, gammal och trött.
Ogonen voro en ynglings, så blånande blå tillitsfulla, som hos den, som tror på alit, därför
att han själv talar sanning. De kunde lysa som av inre ljus, när han talade om sina stora
upptäckter inom den „komparativa kosmologien", och pannan var idealistens med sin höga, vita välvning och
sina fina blå ådror vid tinningarna. Ögonen och pannan blevo vackrare ju äldre han blev. Blicken
famnade liksom det, som var fjärran och osynligt för andra, bortom bäde tid och rum. Och pannan
blev högre med åren. Det var liksom om de stora, fria tankarna byggt sig allt högre valv att
bo under.
Men den delen av hans ansikte som var gammal, det var munnen och hakan. Och den var det
vresigaste och tröttaste av allt i världen. „Munnen var ju också bara till för att äta och prata
dumheter" som han själv brukade säga. — — — — — — — — — —
En person, vilken som Wiik varken ville eller kunde göra en medmänniska
något förnär, hade bl. a. såsom examinator mycket svårt att underkänna även uppenbart
svaga tentander, och som medlem av fakultet och konsistorium kände han obehag av de
konflikter, som uppstå, då åt en sökande eller ett förslag skall givas företräde framför
andra. Hans ur det goda hjärtats djup framsprungna: „Hur man än röstar, röstar
man dumt", har blivit en ofta citerad sentens.
Wiik var med sina egenheter, sitt något bortkomna sätt och sina i mångens ögon
befängda åsikter ett „original".
Såsom lärare bemödade sig Wiik på bästa sätt att intressera eleverna för
mineralogien och geologien. Hans övningar i kristallografi, och mineralbestämning voro
praktiskt anornade efter Weisbachs mönster och väl egnade att införa den flitige och
vetgirige studenten i vetenskapens grunder. Genom exkursioner i huvudstadens omgivningar
sökte han väcka elevernas sinne för iakttagelser i naturen. Men såsom föreläsare
besvärades han av ett så pass beslöjat målföre, att en ovan åhörare icke alltid förstod hans
föredrag, och vidare lockades hans framställning under föreläsningens gång för jämnan
bort från huvudstråten in på sidovägar och förvillande irrvandringar. Målet för dessa
avvikningar voro framförallt hans många egna teorier. Härigenom blev det pedagogiska
bibringandet av elementära kunskaper mindre framgångsrikt, men sådana kunna ju in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
