Samlade skrifter / Kyrkan (1870) Author: Johan Ludvig Runeberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Kyrkan

Hårda skiften, bistra prövningstider

bragt från eget hemman, gods och välstånd

djupt i nöd och armod bonden Onni.

Åren härjat sist, vad ödet skonat.

Fem och sjutti vintrar täckt hans huvud

med en snö, som ingen sommar smälter.

Ett blott ägde han av allt, vad fordom

gjort hans glädje, ett blott, sin förtröstan

på den Gud, som medgång sänt och motgång,

och han bodde nu, till dörrn förvisad,

gömd, förbisedd, på en annans hemman,

av sin sockens mildhet underhållen.

Men midsommardagen grydde, folket

vaknade i stugan, äldre, yngre,

klädde sig i högtidsdräkter, alla

ville skynda nu till Herrans tempel.

Hos den gamle väcktes samma längtan,

och han gick till värden fram och talte:

»Låt mig följa dig i dag till kyrkan,

käre broder! Våren ut jag suttit,

full av krämpor, i mitt hörn vid muren

och ej hört Guds ord på halva året.»

Värden viste ut mot träsket. Tjocknad

låg en vitgrå dimma än däröver,

och ej strand, ej våg, ej holmar syntes.

»Vill du själv försöka hitta vägen»,

sade han, »med båt far ingen annan;

men till fots är färden lång kring viken

och för dig finns nu ej häst i gården.»

När den gamle hört det hårda ordet,

gick han tyst till stranden, löste båten

och begynte ro i gråa dimman.

»Den, som leder fiskens stråt i havet,

fågelns stråt i luften, att de komma

dit hans lag dem kallar, han skall foga,

att ock jag i dag hans kyrka finner.»

Stunder flöto bort, blott sjö och töcken

såg den gamle, från sin kosa vilsnad,

och hans kraft begynte svika; tyngre

kändes rodden re'n och handen domnad.

När i morgonlugnet över fjärden

första gångens ringning ljöd och klangen

hann hans öra, var den dov och mattad,

och han fann sig långt från kyrkan, längre,

än när först han lade ut från hemmet.

Och det ringdes andra, tredje gången,

och från fjärran än blott kommo ljuden.

Och mot höjden hov den gamle ögat,

såg mot gråa skyn som med en fråga,

utan kraft och råd och hopp och bana.

Men i samma stund i sakta skridning

stötte båten mot en häll, och dunkelt

ovan hällen skymtade ur töcknet

fram en strand och bjöd den gamle vila.

Upp han steg på stranden, såg omkring sig

kände stället, kände ön i träsket,

där som ung han landat tusen gånger,

och han satte sig på kala berget

tankfullt ned, och mörker rådde, mulen

var hans själ, och mulen jord och himmel.

Men det ringde samman. -- Var i högre

makters vård den gamle? -- När han hopplös

nu mot fästet höjde ögat, syntes

klar en blågrå rand emellan molnen,

ljusets förebud. I kyrkan skulle

sången börjas; på den öde holmen

drog ock nu den första vindfläkt andan

mellan löven, och den första lärkan

flög, av dagern väckt, mot skyn. Försvunnen

var naturens dvala snart. På toner

följde toner nu, och nya stämmor

vaknade i dal, i höjd. Ett jubel

ljöd bland luftens dimmor, ljöd bland träden

kring den gamle, och han själv, av sångens

glädje gripen, glömde nöd och sorger

och föll in med ord. Den sköna psalmen,

sommarns psalm, »Den blomstertid nu kommer»,

ljöd i stilla darrning från hans läppar.

Och den blomstertid var kommen. Sommarn,

som han sjöng om, var av inga murar

utom honom stängd. Dess örtesängar

växte för hans fot, dess fågelsånger

hörde han; och Kristus, som han nämnde

Sarons blomster, gröna dalens lilja,

kom som blomster och som lilja, värmde,

som han bad, i varje fläkt hans sinne.

När han slutat psalmen, hade höjden

klarnat redan, blott kring lägre rymder

låg ett töcken än. Då steg ur österns

molnbädd solen upp och göt en strålflod

över landets, över vattnets dimma.

Tystare blev rymden, luftens skaror

sökte vila, varje väsen tycktes

vilja endast skåda nu, ej sjunga;

och den gamle följde med sitt öga,

stum av andakt, ljusets väg. -- Vad dunkelt

syntes nyss, var nästa stund förklarat.

Udde efter udde dök ur dimman,

ö vid ö stod fram; en värld av fägring

växte sakta upp ur skuggans tomhet,

tog begränsning, färger, glans.

Förliden

länge se'n var morgonstunden redan,

när, men klarnad blick, med molnfri panna,

rörd och tacksam, från sin plats den gamle

reste sig och gick till jullen åter.

Men han såg till avsked än tillbaka

upp mot stranden. »Nu, Guds frid med eder»,

så han hördes säga, »fåglar alla,

unga bröder, systrar, Guds församling,

som med mig i dag i samma kyrka

honom prisat och hans ära sjungit.

Och hav tack, du tolk av himlens läror,

klara sol, som nu för oss predikat,

böjt vårt hjärta att hans godhet känna

och lagt ut hans verk för våra ögon!»