Man kunde komma till Ekered en genväg över skogen. Den tog bara tjugu minuter och var om somrarna en vacker promenad förbi det fläckiga kärret och genom den härliga granskogen. På vintrarna höll Hans alltid denna väg skottad från snö för att förbindelsen mellan de två egendomarna skulle vara lätt. Den vägen togo nu Petra och Elsa en dag, då de voro bjudna på middag till Hans och Betty för att familjen skulle lära känna barnens blivande lärarinna. Angela hoppade framför dem på stigen, som var hal av bruna barr, i vit klänning och rosett i håret.
- Vi komma för sent, sade Elsa och klev raskt på.
Hon hade en muslinsklänning med volanger och invävda rosenbuketter. Hon såg kolossal ut i denna utstyrsel. Och då hon lyfte klänningen, syntes vita strumpor på de stadiga benen och svarta lackskor. Hennes fötter voro ovanligt små med högt välvda vrister, vilket gjorde att hon alltid hade svårt att hålla balansen, då hon gick fort.
- Det är ingen fara, sade Petra skrattande. Bettys middagar äro aldrig färdiga precis.
Och det var sant, ty gäster, som anlände i tid, fingo alltid vänta en dryg stund, medan Hans oroligt och med knäppande fingrar brukade vandra fram och åter, kastande vädjande blickar på Betty, som lugn och leende, som om ingenting vore i olag, slagit sig till ro på en stol.
De kommo icke fram stora vägen genom allén, utan till en grind borta i trädgården. Här nedifrån såg man corps-de-logiet, som låg högt, en bred vit byggnad med brutet tegeltak. Trädgården, byggd i terrasser med trappsteg av sten mellan varje terrass, sluttade ned mot en stilla å, som också den var fylld av gula näckrosor. Här nere härskade en vild och förtjusande växtlighet, som ingen trädgårdsmästare hejdat. Trädens grenar bredde ut sig och möttes över de smala gångarna. Gräset på gräsmattorna hade fritt fått frodats. Tusenskönor och aklejor, prästkragar och maskrosor växte om varandra. Rosenbuskar, fyllda av gula, sött doftande rosor, syntes överallt under de väldiga träden. Murgröna slingrade sig uppfor deras månghundraåriga stammar. och toviga buskar växte som små häckar utmed gångarna. En doft av grönska och gräs och vilda blommor kryddade luften, så att den kändes tung och man blev yr i huvudet av att inandas den. Men på den andra terrassen några trappsteg upp rådde en mönstergill och för ögat vilande ordning. Väl ansade rabatter med lövkojor och astrar, tättklippta gräsmattor, stamrosor i en rad, bredare gångar och en liten berså, där vildvinet klängde sig upp över en rutig spaljé...
Edla och Gotthard kommo plötsligt fram från en sidogång. De låtsades, som om de ej sett de främmande, och gingo hand i hand framåt gången. Så vände de sig om och visade sina ansikten, röda av återhållet skratt. De hälsade och togo i hand och tittade på Elsa, granskande henne noga med undrande blickar. Hon log vänligt mot dem. Hennes glasögon blänkte.
- Det är Edla och Gotthard, sade Petra.
Då skrattade barnen igen och tittade på varandra, ty de hade i smyg följt sällskapet, döljande sig bakom buskarna och ivrigt utbytande tankar om Elsa, som de visste skulle bo hos dem hela vintern. De hade kommit till den slutsatsen att hon såg "skojig" ut. Det var ett ord, som de ej fingo säga, de skulle säga lustig eller rolig. Men de sade alltid skojig, då de talade med varandra. De berättade att morfar kommit till dem dagen förut. Det var alltid festligt, när morfar var hos dem.
Uppe på verandan satt Sven med sin morfar, filosofie doktor Benno Levin. Värdfolket syntes inte till. Petra hälsade och presenterade Elsa. Gamle Levin kom över verandagolvet med små trippande steg och vänligt framsträckta händer. Han hade en satt figur, med breda, litet kullriga axlar, och var klädd i en ljusgrå sommarkostym. Västen stramade över den framskjutande magen. Han var sextiofem år, men han såg yngre ut. Det var uttrycket i ansiktet och i de blå ögonen, som gjorde honom ung. Ansiktet var rörligt, levande på ett förunderligt sätt. Kring ögonen och den slätrakade munnen funnos tusen rynkor, ögonen spelade under buskiga grå bryn. Hans stora krokiga näsa slutade i en bred klump med fina skälvande näsvingar. Bland hans glesnade grå hår funnos mörkröda testar inblandade, och i nacken var det ännu rött av en dunkel röd färg.
- Jag älskar det här stället, sade han och gnuggade händerna mot varandra.
Och när han sade det, såg han ut som om han älskade hela världen.
Nu kom Hans nedifrån trädgården. Hans långa händer slöto sig om de andras i ett nervöst grepp. Han betraktade sin svärfar leende.
- Ja, farbror älskar det här stället, sade han, men om nu Betty låter middagen fördärvas, för att hon i sista stunden skulle ändra något på sin klänning...
Levin gjorde en överdriven åtbörd av förskräckelse.
- Det vore en stor besvikelse för mig, erkände han med allvarlig min. Jag gick nyss förbi köket. Det kom en doft därifrån, någonting av stekt smör och persilja. Jag tyckte genast att hela trädgården blev vackrare. Det där trevliga puttrandet av en het gryta på spisen kom också min fantasi att sjuda, och som om man med en silversked skummat bort tråkiga och besvärliga tankar från min hjärna, blev jag nu mera mottaglig för naturens skönhet. Vad de riktigt fattiga människornas liv måste vara grådaskigt och hopplöst! Allting omkring dem luktar av fattigdomen. De vänta sig ingenting, då de sätta sig till bords. Brödkanten från i går är bara torrare i dag. Livet beror ju så mycket av att vår smak blir till fredsstalld. Ibland då jag läser en bok och kommer till en sida med särskilt snillrika anmärkningar eller där språket plötsligt blommar upp, tänker jag: Jaså. vad föregick det här? Den mannen har druckit eller ätit något gott. Hans hustru hade kanske lagat hans älsklingsrätt.
- Och ändå har det ju visat sig, sade Hans oroligt snoende sina händer, att det just varit de stora författarna som levat i nöd och ofta inte haft någonting att äta.
- Ja ja, sade Levin. Rätt, min käre Hans! Du talar sant.
Men han tycktes inte oroa sig för att hans svärsons ord ej kunde gendrivas. Han tittade ivrigt mot salen, väntande på att middagen skulle serveras.
- Å, kära ni, ha ni väntat?
Betty steg plötsligt uppför trappan med en stor knippe astrar i famnen. Hon kunde inte hälsa för dem. Här föll en i golvet, där en annan.
- Jag måste plocka dem, sade hon röd och andfådd. Jag stod nästan på huvudet i rabatten.
På hennes vita klänning hängde fuktig jord, hennes hår var i oordning. Hon var något av den stora moder Jord själv, där hon stod tryckande blommorna, redan vätta av eftermiddagens dagg, intill sig. De andra följde efter henne in i salen. Betty lutade sig fram över bordet och satte ned astrarna i en stor kristallvas. Hon rusade ut för att tvätta av sig jorden och kom in igen hälsande hjärtligt på sina gäster. Hennes far vecklade belåtet ut den tjocka damastservetten. Barnen vid nedre bordsändan viskade med varandra. Nu bars soppan in av den vackra barnjungfrun, som var klädd i svart klänning och vitt förkläde. Det var ångande varm buljong, som doftade av grönsaker.
- Jaså, ni tänker bli lärarinna för mina barn, sade Betty, medan vinet slogs i.
Hon höjde sitt glas.
- Å Hans, utropade hon. Du glömmer alltid att hälsa våra gäster välkomna.
Hans log och tog genast sitt glas.
- Välkomna, sade han hastigt, med ögonen fästade på Betty.
- Det är inte lätt att undervisa barn, mumlade Levin. Han åt långsamt och njutningsfullt sin soppa och fäste nu sina klara ögon på Elsa:
- Man måste väcka deras uppmärksamhet, som är fängslad av tusen andra saker. Man skall ha fantasi. Det som fångar deras fantasi förstå de genast. De komma ju själva från en värld, som vi vuxna knappast längre minnas. Den världen är fylld av döda ting som tala och av blommornas klockor, som ringa och tona. I själva verket bry sig barnen mycket litet om de äldre människorna. De vuxnas gestalter skymta som skuggor förbi dem, mindre verkliga än deras dockor eller naturen omkring dem.
- Men pappa, barnen äro ju närvarande, och så sitter du och talar om dem, sade Betty.
- De höra inte på mig, sade doktorn skrattande. Också jag är bara en skugga.
- Ja, och en god och vänlig liten skugga är du, sade Betty hjärtligt.
Nu kom det kyckling och sallad. Det var av kycklingen det luktat så gott persilja och smör, ty den var späckad därmed.
Levin såg sig omkring vid bordet. Han granskade de andras ansikten, ivrigt, uppmärksamt, som om han väntat att finna något nytt hos dem, Han hade nu ej varit hos Betty och hennes familj på länge. Han var bosatt i Stockholm med sin son, som var läkare. Någon tid under julen och på sommaren for han alltid ned till Betty. Hans hustru var död sedan flera år, och Betty var så lik henne. Han älskade att se hennes mor på nytt i Betty. Längst dröjde nu hans ögon vid barnbarnen. Sven hade vuxit upp. Han hade ingenting av slyngelårens slarviga hållning och fram fusiga sätt, som bruka blandas med en viss tafatt otymplighet. Han liknade ett ungt djur, föll det Levin in, med mjukhet och smidig grace i alla sina rörelser. Hans röst, som ännu icke helt överstått målbrottet, hade ändå något milt i klangen. Vem såg han på så oavbrutet? Hans morfar följde hans blick och upptäckte den vackra, litet sällsamma varelsen, som serverade vid bordet.
Så där ja! Levin myste för sig själv över kycklingen. Redan! Nu skulle Betty få det livligt i huset. Hon hade själv tydligen inte en aning om Svens förälskelse. Mödrar äro blinda.
Gotthard intresserade morfadern mindre än Sven. Den livliga pojken med de bruna ögonen tycktes ha fullt med små tankar bakom sin runda, litet kupiga panna. De gällde ännu så länge tingen omkring honom, maten han åt, promenaden nyss i trädgården, den nya lärarinnan, som han då och då stirrade på. Han traskade runt ännu på sin egen lilla gård lekande med sig själv och finnande att allt omkring honom var trevliga leksaker. Nu såg morfadern på Edla och nickade leende. Hon böjde stelt och generat på sitt mörka huvud. Det roade honom att hon föreföll lika tankspridd som Hans. Hon var alldeles tydligt mera Hans' dotter än Bettys. Hon hade icke den ekorrlika livligheten som de andra två. Och hon var nästan ful med sina tunga ögonlock och mycket ljusa ögon.
Då fängslades han vida mera av Angelas väsen. De lysande ögonen varslade om ett livligt temperament. Blicken fick ibland ett nästan ömt uttryck, den var icke lik ett barns blick. Hade icke Petra begått ett misstag, som tagit henne till sig?
Vad skulle det bli av dem, dessa ungdomar som han så livligt intresserade sig för? En gång skulle han själv vara borta och likaså Petra, Hans och Betty. Då skulle dessa barn sitta kring bordet, vuxna människor med utvecklade kroppar och själar. De skulle icke ha lärt sig något av de äldres misstag, utan göra om dem på nytt, följande de anlag de fått nedlagda hos sig.
Angela spratt plötsligt till och ropade:
- En nyckelpiga!
Den hade följt med blommorna in i salen, och nu satt den på Angelas hand, som hon förtjust höjde för att visa de andra. En liten röd nyckelpiga med svarta prickar på vingarna!
- Flyg åt öster! Flyg åt väster! Flyg hän till min vän, mumlade Elsa litet svärmiskt.
Och som om nyckelpigan hört henne, lyfte dess strax sina tunna vingar och flög.
Efter middagen gingo de alla ut i trädgården för att dricka kaffe, men det var redan kallt. Från ån stego lätta grå dimmor upp och sänkte sig över gräsmattor och rabatter. Den fuktiga luften drev åter in dem. Och kaffet dracks i stället i Hans' rum.
- Nu är hösten snart här, suckade Hans.
Han hade satt sig vid sitt stora skrivbord med den lilla kaffekoppen med rosenknoppar framför sig.
Barnen suckade också och tittade på Elsa. Snart skulle läxläsningen börja. Men hon log. Hon tycktes känna sig trygg och belåten i detta hem. Hon talade med Betty, granskande henne med sin klara, skarpa blick. Om ett par veckor skulle hon flytta till dem. Detta rum, denna stämning, detta vänliga småprat tyckte hon sig känna igen från ett annat hem. Men döden hade stängt dess dörr för henne. Hon såg från Hans till Petra, och hon tänkte på Hugo. Bådas deras ansikten erinrade henne om honom, fast han ej varit lik någon av dem.
Jag kommer att bli lycklig här, tänkte hon då.
Barnen kunde icke längre sitta stilla. De sprungo upp i skolrummet, varifrån deras skratt och röster snart hördes genom det tunna taket. Sven satte sig för sig själv ute på trappan och blickade melankoliskt ut över trädgården. Under träden samlade sig redan kvällens skuggor, som voro kalla och dystra, helt olika dem som om dagen dansade som grå möss mellan solfläckarna.
Ja, det var snart höst. Han skulle fara in till läroverket i staden. Lärarna, kamraterna, skolrummet med sin karta och svarta tavla, allt tycktes honom så avlägset, skilt från honom genom en hel sommars oändliga rymd.
Han hade redan sin skrivbordslåda där uppe fullproppad med dikter.
Också de voro fyllda av melankoli liksom hans ögon och sinnen denna sensommarafton. Han var ju en glad pojke, sprudlande av humör, men så fort han satte pennan till papperet, flöto orden fram svarta som bläcket han doppat pennan i. Agda! Agda! Han hade svårt för att rimma på hennes namn, så hade han givit henne andra: prinsessa, rå, fe, också de svåra att finna vackra rim till, men det gick ändå lättare. Den röda gryningen av kärleken, av förälskelsen hade börjat skimra inom honom. Hans lemmar, tidigt utvecklade, drömde om det första famntaget. Genom blodet, som dunkade i hans ådror, förde de budskapet om denna längtan till hans hjärta, så att det slog oroligt. Oron för att inte lyckas i en skrivning eller rädslan för att inte kunna sin läxa, det där kände han till, men inte detta... Detta var något annat, något ljuvt som gav hans läppar en smak av sötma och bitterhet på en gång.
Men om nätterna, de ljumma, ljusa sommarnätterna, föreföll det honom, som om han höll på att växa ur sin kropp. En trängande smärta kom honom att stöna. Vad skedde med honom? Var det så svårt att bli man? Det var kanske som att föda. Och sedan - skulle han väl då bli en helt annan, med en jättes styrka och en Guds gudomlighet?
Så drömde han.
Då kom någon ut till honom i skymningen. Det var hans morfar, den lille Levin. Med en viss möda krökte han sina ben och satte sig bredvid Sven på verandatrappan. Sven kastade hastigt en blick på sin morfar. När denne väl satt sig till rätta, med de korta benen utsträckta framför sig, såg han helt förnöjd ut. Över sina axlar hade han lagt sin grå sommarrock, och han hade en stor cigarr i munnen.
Han blickade nu också ut över den skumma trädgården.
Där sutto de två bredvid varandra tigande.
Jag kommer att bli som han, tänkte Sven ledsen. Man blir ingenting annat. Inte en Gud, inte en jätte, bara en gammal herre med grått hår, som mån om sin hälsa tar på sig överrocken för fukten om kvällarna!
Då gick Agda över gården ned i trädgården. Hennes ljusa klänning lyste där borta mellan de mörka träden, som om en stor blomma plötsligt brustit ut i skymningen. Sven drog häftigt efter andan. Med giriga blickar följde han henne med ögonen. Också den gamle såg efter henne. Hans blick drömde, som om där borta något ur det förgångna stigit upp för hans inre syn. Det låg nära fem årtionden mellan den gamle grå och hans dotterson, men båda tänkte i detta nu på samma sak, på en blomma som doftar så hemlighetsfullt och vilkens blad sluta sig som om en skatt, då man närmar sin hand...
Någon ropade inifran salen:
- Kom, pappa och Sven.
Det var Betty. Sven sprang upp. Han närmade sig morfadern och tog hans hand för att hjälpa honom.
- Du har blivit en stor gosse, sade Levin, när han rest sig upp. Se, du är längre än jag. Och han lade sin hand på Svens axel.
Så gingo de in tillsammans i salen, där Elsa och Petra nu höllo på
att taga adjö.
