Det var de mörka kvällarnas tid. Dagen var så kort. Lampan tändes redan vid middagsbordet klockan fyra, och sedan väntade dem som bodde på landet denna årstid en lång eftermiddag och en kväll, då höststormarna ofta ryckte i träden utanför fönstren och piskade sjöns vatten, så att det ibland lät som om ett glupande vilddjur oavbrutet utstötte sitt rytande.
Sådana där aftnar, då arrendatorn brukade syssla i stall och ladugård eller i mejeriet, gjorde fru Adèle sig gärna något ärende in i herrgårdshuset. Hon stod inte ut ensam. Hon var spökrädd i sin lilla stuga med de låga rummen, där hon oftast fick sitta ensam.
Från Petras fönster lyste det då så inbjudande, och som en insekt lockas efter ljusskenet drogs Adèle dit. Hon spejade in genom fönstret. Där sutto Petra och Angela vid salsbordet, som hade en grön duk med broderade blommor av ullgarn i glada färger. Petra och Angela kunde vara mor och dotter eller systrar, så lika varandra föreföllo de Adèle. Hon hade ju själv inga barn och hade heller aldrig tänkt på att taga något barn som sitt eget, fastän hennes man nog gärna skulle velat det. Men då hon såg Petra och Angela sitta där så förtroligt med, varandra, frös hon till av en förskräcklig ensamhetskänsla.
Hennes tankar voro sällan goda och vänliga. När hon stirrade in genom fönstret, avundades hon bittert Petra. Hon hade ingen drumlig man, och ändå hade hon ett litet barn som höll av henne. Hon var jämförelsevis förmögen och hade släkt, bröder och svägerskor, och hon hade aldrig behövt koka karameller för sitt uppehälle. Då Adèle tänkte på karamellerna, mindes hon åter moderns kök, där den söta doften och ångan från kastruller och pannor trängt sig in i varje por hos henne och fyllt hennes ungdom med hätskhet och avundsjuka mot de bättre lottade. Hon tänkte ju inte alls på sin mors försakelser eller hennes nuvarande ensamma liv och på att modern fortfarande måste sträva med karamellkoket. Å nej. Alla Adèles tankar voro som små ludna djur med svansar som piskade luften omkring henne, och de voro alla svullna av hennes eget jag. Inga vackra fjärilar eller fåglar som med vindens snabbhet flögo med budskap till något älskat väsen utom henne.
När Adèle stått så en stund, nästan kännande kväljningar av medlidande med sig själv, öppnade hon herrgårdens förstugudörr och steg på utan att knacka. Petra bad henne vänligt vara välkommen till bordet. Angela flyttade sig med en misstänksam blick långt ifrån henne. Det var som om lugnet och stillheten kring det gröna bordet flydde i och med Adèles inträde. Hennes irrande ögon kastade skarpa blickar omkring sig. Hennes händer med de smala fingrarna, som aldrig ville hålla sig stilla, plockade på böcker och handarbeten som lågo kringströdda. Ofta kom hon så med beklaganden inför Petra över sin man. Han älskade henne icke längre, trodde hon. Och han åt så slarvigt, ibland stack han kniven i munnen, så att hon var riktigt rädd för att han skulle skära sig. Det var svårt för henne som var av en gammal, fin familj att se på sådant. Mycket måste man vänja sig vid, ja underkasta sig. Detta, att hon var av fin familj, bar hon ständigt på sina läppar. Hon ville att Petra ordentligt skulle förstå att hon och Petra stodo på samma nivå. Petra yttrade väl aldrig något som avsåg att bestrida det, men det var som om hon själv och alla tingen omkring henne ändå tyst motsade Adèle. Den svaga parfymen i Petras kläder, det sätt, varpå hon lutade huvudet på sin spröda hals, ja själva hennes röst med den milda, djupa klangen, retade Adèle och gåvo henne en känsla av underlägsenhet.
När hon sedan kom hem igen, grälade hon på sin man för minsta småsak, för att han skaffat så tarvliga målade furumöbler till salen, då de borde varit av ek som på herrgården, för att han inte använde krage om vardagarna och för att han aldrig kunde få bort smutsen från sina händer. Då spärrade han upp sina ljusblå ögon under de blonda borstiga ögonbrynen och kände sig verkligen mycket illa till mods, vilket också var Adèles mening att han skulle göra.
Deras äktenskapliga liv bestod av en serie små scener uppfunna och tillställda av Adèle. Men det första året hade det varit arrendatorn själv, den till synes så lugne och beskedlige mannen, som rest sig och visat ett förbittrat och besynnerligt lynne. Detta hade till att börja med gjort Adèle helt häpen och nästan fått henne att tiga.
Orsaken till arrendatorns svartsjuka var den döde Daniel. Han hade inte förrän efter giftermålet haft någon aning om den förstes tillvaro. Upptäckten av att Adèle icke var någon oskuld hade alldeles förvirrat hennes man. Bröllopsnatten, som han aningsfullt sett framemot, var en kolossal missräkning. Hon var sannerligen ingen oskuldsfull flicka, för vilken livets mysterium plötsligt klarnade. Snarare behandlade hon honom som en okunnig och fumlig pojke. Hon visade ingen blyghet, men heller ingen skälvande åtrå inför mannen. Som de flesta hysteriska kvinnor var hon hetsande och girig i sina kyssar, nästan vild i smekningarna, men i själva akten, då mannens högsta extas nåddes, föreföll hon honom plötsligt som ett lik, orörlig, tung och kall, och när han kysste henne, gjorde hon en grimas av otålighet och vände sig åt sidan. Där lågo de tysta bredvid varandra, han uppfylld av en gryende vrede. Slutligen sade han hest:
- Vem var den lycklige?
Han hade trott att hon nu skulle rodna och tigga honom om förlåtelse för att hon hela tiden förut undanhållit honom sin hemlighet, men hon brast ut i gapskratt. Han måste skaka henne för att äntligen få henne tyst.
- Jag trodde att han inte fanns längre, skrek hon skärande, och så träder han fram på min bröllopsnatt.
- Du är galen! bet han till.
Hon böjde sitt vita ansikte över honom. Hennes linne hade halkat ned från axeln, håret föll oredigt omkring henne.
- Kalla inte på honom, viskade hon. Jag trodde äntligen att jag undsluppit honom. Men han har redan stigit upp ur graven för att ställa sig emellan oss.
- Vad menar du?
Och så förgick hela bröllopsnatten, under det Adèle berättade historien med Daniel Wedin. Hon överdrev. Hon hade blivit våldtagen av en vansinnig människa. Hon kunde inte hjälpa det. Men så plötsligt ångrade hon sig och tog tillbaka, rädd för de spöken hon tyckte sig skymta i vråarna. Hon hade hatat honom, nej, hon hade älskat honom. Han hade gjort henne olycklig. Å nej! Hon var berusad av honom. Hon hade ju velat ha ett barn med honom.
Denna Adèles försäkran att hon längtade att få ett barn med den där mannen rörde arrendatorns hjärta. Han kände ju inte till hennes själviska beräkningar, att barnet skulle vara en lösenspant som skulle tvingat Daniel till giftermål, ett slags försäkring bara på en tryggad framtid som burgen hustru. Han tänkte inom sig att Adèle kanske ändå hade något gott hos sig som skulle slå ut i vacker blomning, då hon bure ett barn i sin famn. Men i nästa ögonblick rasade han över att han blivit bestulen på sin drömda bröllopsnatt.
Om dagarna, då han ju alltid var i fullt arbete och aldrig hade en minut für sig själv, glömde han sin besvikelse och svartsjuka. Men knappt hade han om kvällen stigit in i sin sängkammare, mött av Adèles bleka ögon och vita spända ansikte, förrän tanken på den döde åter överrumplade honom. Hans natur som i grunden var så sund och stark vände Adèle upp och ner på. Ett brus av tankar och förnimmelser som hittills legat slumrande inom honom steg upp och omtöcknade lätt hans hjärna. Adèle liksom inbjöd till brutalitet. Hon skulle icke varit nöjd med ett vanligt kärleksliv och med att trött somna in efter famntaget på mannens arm. Hon hetsade honom med sina smala oroliga händer, med sin kropp, som var så mager, men tycktes sjuda av en dold lusta, vilken aldrig slog upp i låga eller fick sin mättnad.
Adèles förste älskare, den döde Daniel Wedin, blev den tredje närvarande i deras besynnerliga kärleksnätter. Det sjukliga nyväckta intresse Adèle hyste för den döde överflyttade hon till sin man. Han ville veta allt om deras samliv. Och hon berättade, på sitt eget fantastiska sätt, ofta rysande så att hennes rysningar överfördes på Tord och de båda lågo under täckena skakande av köld. Han kämpade en förtvivlad och svartsjuk kamp med den döde om Adèle, till dess slutligen hans vilja plötsligt slaknade och han med en nyfikenhet som väckte Adèles onda ande till liv började utfråga henne:
- Hur gjorde han då, första gången? Lade han sin arm om dig så här? Eller kysste han dig så?
Det hetsade honom att finna en annan man mellan sig och Adèle. Adèle var en raffinerad lögnerska, och hon höll på att göra honom galen genom att viska i hans öra med sin litet hesa röst om sina första förmenta kärleksorgier. Till dess han en dag, en vårmorgon, trött och utvakad steg ut på sin trappa och smällde igen dörren efter sig.
Med Adèles röst ännu ljudande inom sig och alla lemmar slappa av kärlekens mödor, såg han sig omkring. Den klara kalla luften sög han omedvetet in i sina lungor, och den fyllde honom med ens med något av hans gamla känsla av kraft. Över parken och över ängarna höjde sig en lätt tunn dimma, genomsilad och underbart skiftande av solstrålarna. En fågel ropade från ett träd, en annan svarade strax och slog till en jublande drill. Mellan träden blänkte sjöns blå vatten. Då han gick genom gräset, böjde han sig ned och strök lätt med händerna över det. Hans händer blevo våta av daggen som glänste på varje strå och i de spirande blommornas kalkar. Då kastade han sig plötsligt omkull i gräset och insöp mullens och grönskans syrliga ljumma doft. Han gned sina heta kinder mot en tuva, fick strån i sina ögonbryn och sitt hår och rev sig på en liten buskes taggar. Han steg hastigt upp igen. Det var som om naturen tvagit honom, befriat honom från sängkammarens kvalm och famntagens orenhet. Han kastade inte en blick tillbaka utan gick ned mot åkrarna. Vårmorgonens friskhet, stillheten under den höga rymden, innan dagen riktigt vaknat, ökade hans känslor av befrielse och lugn.
Den kvällen kom han så sent hem, att Adèle redan lagt sig. Hon hörde sin man försiktigt röra sig i de andra rummen, en dörr öppnades och stängdes. Så blev allt tyst. Hon höjde förvånad och missräknad på huvudet. Han kom inte in till henne. Han hade gått och lagt sig i ett annat rum. Hon blev ond, men denna första gång lät hon det vara. Hon kunde inte se honom, men han hade lagt sig inne på en lädersoffa han haft som ungkarl. Där låg han med händerna under huvudet och benen makligt utsträckta och smålog tryggt. Soffan knarrade litet under hans tyngd. Det var behagligare att höra, det där lätta knarrandet, som han kände igen från sina ensamma nätter, än Adèles hesa viskningar. Och han fick sova tungt och ostört, utan att nattlampan eller ljusets fladdrande irriterade hans trötta ögon. Sedan fick han det ordnat så att de sovo i var sitt rum. Adèle grälade och sade många elaka saker, men själv var hon i hemlighet en smula led på deras gemensamma nätter.
Men ändå hände det ofta sedan att han vaknade mitt i natten av att en vit gestalt stod i hans rum, skakande av kyla. Då förbarmade han sig och nästan bar henne in i sängkammaren. För henne var också detta en ny sensation, liksom något otillåtet, som hon då frossade i. Men han hade slitit sig loss från henne med ett enda ryck, och hon fann honom ej sig lik. Det var därför hon beskärmade sig för Petra och sade att hennes man inte älskade henne langre.
Arrendatorn sörjde uppriktigt över att de ej fingo barn. Han hade velat ha stugan fylld av glada skrattande ungar. Men för länge sedan hade han insett att Adèle inte ville ha barn. Hon var rädd för smärtan och fasade för allt besvär. Hon var ingen riktig kvinna. Deras liv blev uthärdligt blott däri genom att han var sysselsatt hela dagen och vistades långtifrån henne, upptagen av ett arbete som hon smått föraktade. Hon hade ingen som hjälpte henne i hushallet, och hon lagade själv maten. Egentligen hade hon velat ha en tjänstflicka, men det satte hennes man sig bestämt emot. De voro inte något herrgårdsfolk. När Adèle då talade om sin fina familj och uppfostran, svarade han henne att de ju inte haft någon jungfru hemma hos hennes mor. Så skötte hon då huset åt honom oftast med en min av martyr, men eftersom hon själv tyckte om god mat, stod hon ej ut med att bara steka fläsk och potatis. I hemlighet roade henne matlagningen. Det skulle hon dock aldrig velat tillstå. Hennes mor hade lagat maten därhemma, men Adèle hade aldrig varit nöjd. Nu tillredde hon små läckra rätter efter kokböcker och slösade, i ett slags raseri över mammens snålhet, med smör och socker och ägg. Men som hon själv inte åt mycket, satte hon inte heller fram till räckligt till mannen, vilken undrande petade i hennes sammansatta rätter och slutligen gick ut i skafferiet och åt sig mätt på limpsmörgås eller bröd med flott på, som han tyckte om.
Men en man av bondesläkt som Tord har något envist och drygt hos sig som det till och med var omöjligt för Adèle att få bukt med. Hon tog då sin tillflykt till otaliga uppträden, till tårar, svimningar eller en tystnad, som var värre än hennes ordflöde. Hon kunde också neka att tvätta hans skjortor, till dess han, för att han ej skulle mista de underlydandes aktning, måste anställa en tvättgumma, som kom och tvättade varannan månad. För denna gumma, som hade en tuggande tandlös mun och två nyfikna giriga ögon, utbredde sig Adèle om mannen och hans tråkiga vanor. Tvättgumman, som ansåg Adèle för en fin dam, spred det vidare, så att man till slut betraktade arrendatorn, som själv höll så tyst med sitt hemliv, med en smula misstänksamhet, fastän förståndiga karlar ryckte på axlarna åt de rykten Adèle lät sprida ut.
Så blev Adèle även i sitt andra hem husets missnöjda och onda ande,
vilkens framfart ingen kunde hejda.
