Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Torsten Rudeen såsom erotisk-lyrisk skald
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
Det är nu tolffte gång, som träen klädt sig gröna
Och åter bleknadt af, seen iag vardt hennes trähl.
Hon äger ensam all min håg, det veet hon väll,
Men låter aldrig mig nån återkärleek röna.
Nu stundar till en dag, som är mig kär för alla,
Den iag af hennes börd är vahn mig högtijd kalla,
Men ach hvad Hälgd för den, som stadigt sorgse är?
Om hon då unnar mig den dagen glad att vara,
Så måst’ åtminston’ hon ett enda ord mig svara,
Ett ord som all min frögd i två bookstäfver bär.
Ämnet är här detsamma som i en tidigare dikt,
beständigheten af Calistes hårdhet och hans trogna
dyrkan af henne. Men denna trofasta och oföränderliga
kärlek blef slutligen belönad. Calistes hårda sinne måste
slutligen vekna för en så enträgen älskogstjänst, och det
sà länge väntade ja-ordet blef omsider utsagdt.
Detta betydelsefulla moment i Rudeens kärlekssaga
har äfven verkat på hans erotiska diktning, som nu får
en helt förändrad karaktär. Den klagande tonen i hans
första stycken och det pryda galanteriet i hans
Caliste-dikter försvinna helt och hållet samt ersättas af erotiska
kväden, i hvilka han tolkar de nya känslor af fröjd och
lycka, som nu uppfylla honom l). Calistes namn utbytes nu
mot det verkliga, Anette, hvilken han nu ägnar sin „pänna,
säng och siäla, såsom det heter i dikten A ma lelle, hvilken
l) I sin glädje öfver den lyckliga utgången af frieriet gifver
ban i en dikt följande humoristiska Båd för friare, som måhända
hvilar på egen erfarenhet:
Du må väl, ungersven, du må med kläder stutsa,
Må krusa upp ditt håår, må hatt och handskar putsa,
Må göra hvad du vill, så länge du äst duin
Och yttrar ey din håg, är iungfrun iemväl stum.
Det blyga slägtet kan ey sielf sin gunst utbiuda;
De måste visa köld, fastän de inom siuda,
Och blir dervid att den måst mål i munnen ha,
Som lära vill sin vän, att staf va J och A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
