Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Striden var slut...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
Sanningen — »denna blick, som tränger rakt in i själen»
— det genomträngande ljuset från dessa grå ögon, som
genomborra en . . . Den var hans äldsta tro, hans konsts utkorade
drottning.
Hjältinnan i alla mina skrifter, hon som jag älskar med alla
min själs krafter, hon som alltid varit, är och skall vara skön,
det är Sanningen.1
Sanningen var den enda spillran, som var kvar efter
skeppsbrottet, efter hans brors död.2 Sanningen var det, kring
vilket hela hans liv vände sig, var klippan i havet.. .
Men snart var »den ohyggliga sanningen» icke nog för
honom.3 Kärleken hade fått ersätta den. Det var hans
barndoms flödande källa, »hans själs naturliga tillstånd».4 Då
den moraliska krisen kom 1880, avsade han sig alls icke
sanningen, men han öppnade den för kärleken.5
Kärleken är »energiens grundval».6 Kärleken är »skälet
till att leva», den och skönheten.7 Kärleken är det väsentliga
för den i livet mognade Tolstoi, för författaren till Krig och
fred och till brevet till den heliga synoden.8
1 Sebastopol i maj 1855.
2 »Sanningen. . . . det enda jag har kvar av mitt moraliska
begrepp, det enda jag ännu skall efterleva.» (Den 17 oktober 1860.)
3 Ibid.
4 »Kärleken till människorna är själens naturliga tillstånd, och
vi märka det icke.» (Dagbok från den tid han var student i Kasan.)
5 »Sanningen skall öppna sig för kärleken ...» (Bekännelser,
1879—81.)
»Jag, som såg sanningen i kärlekens enhet. . .» (Ibid.)
6 »Ni talar alltid om energi? Men energiens grundval är
kärleken», säger Anna, »och kärleken skänkes icke bort efter behag.»
(Anna Karenin, II.)
7 »Skönheten och kärleken äro de två skälen till att leva.» (Krig
och fred, II.)
8 »Jag tror på Gud, som för mig är kärleken.» (Till den heliga
synoden, 1901.)
»Ja, kärleken! Icke den egoistiska kärleken, utan kärleken sådan
jag kände den för första gången i mitt liv, då jag vid min sida såg min
döende fiende och älskade honom . . . Den är själva min själs själ.
Att älska sin nästa, älska sina fiender, älska alla och envar, det är
att älska Gud i alla hans manifestationer! . . . Att älska en varelse, som
är oss kär, det är mänsklig kärlek, men att älska sin fiende, det är
nästan gudomlig kärlek! . . . »(Furst Andrej, döende, i Krig och fred, III.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
