Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bekännelserna och den religiösa krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna Ljevins ångest, denna benägenhet för självmord,
som han dolde för Kitty, dolde Tolstoi vid samma tid
för sin hustru. Men han hade ännu icke nått det lugn
han förlänade sin hjälte. Sanningen att säga är detta lugn
just icke smittsamt. Man känner, att det är mer efterlängtat
än förverkligat och att Ljevin rätt som det är skall återfalla
i sina tvivel. Tolstoi insåg det till fullo. Han hade haft
mycket svårt att fullborda sitt verk. Han ledsnade på Anna
Karenin, innan han slutat.1 Han kunde inte arbeta längre.
Han satt där overksam och viljelös, ett offer för leda och rädsla
för sig själv. Då uppstod i hans livs tomhet den stora vind,
som kom från avgrunden, dödens vind, som ryckte med sig
allt i sin virvel. Tolstoi har längre fram, då han just undgått
att uppslukas av svalget, berättat om dessa fruktansvärda år.2
»Jag var inte femtio år», säger han,3 »jag älskade, jag var
älskad, jag hade snälla barn, ett stort gods, ära, hälsa,
kroppslig och andlig styrka; jag kunde meja säd som en bonde, jag
arbetade tio timmar i sträck utan att bli trött. Plötsligt
avstannade mitt liv. Jag kunde andas, äta, dricka, sova, men
det var icke att leva. Jag hade ej längre några önskningar.
Jag visste, att det icke fanns något att önska. Jag kunde icke
ens eftertrakta att lära känna sanningen. Sanningen var,
att livet är ett vanvett. Jag hade nått fram till avgrunden,
och jag såg tydligt, att framför mig icke fanns annat än döden.
1 »Nu griper jag mig åter an med den tråkiga och simpla Anna
Karenin, bara för att bli av med henne så fort som möjligt . . .» (Brev
till Fet den 26 augusti 1875.) -— »Jag måste få slut på denna roman,
som tråkar ut mig.» (Den 1 mars 1876.)
2 I Bekännelser (1879).
3 Jag sammanfattar här flera sidor av Bekännelser, varvid jag
bibehåller Tolstois uttryck.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
