Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frågan om förbättrande av kvinnornas
ekonomiska ställning. Snart blev
publiken dock mera enhetlig och
förstående, och man kunde ägna sig åt
framhållande av vikten av att kvinnorna få
vara med i landets politiska liv, få
vara med vid danandet av dess politiska
framtid.
För att inverka på provisoriska
regeringen beslöts anordna en stor
demonstration. Före densamma
tillställdes samtliga medlemmar av
regeringen samt dumapresidenten Rodzianko
ett exemplar av resolutionen samt en
lista på de föreningar, som instämde
däri.
Fjorton dagars intensivt arbete
föregick den stora demonstrationen, som
ägde rum den 19 mars och i vilken
40,000 kvinnor deltogo. I spetsen för
tåget redo kvinnliga marskalkar med
ett stort standar och två musikkårer.
Mitt i processionen sågs en bil,
omgiven av studenter, och i densamma åkte
en av de stösta förkämparna för
Rysslands frihet, Vera Figner (förut
skildrad i R. f. K. i en liten skiss, Martyrer,
av Gertrud Almqvist, n:r 9—10, 1912)
samt ordföranden i rösträttsföreningen,
d:r Schischkina Javein, bekant i Sverige
från Stockholmskongressen 1911.
Massor av åskådare hyllade tåget, där det
drog fram, blommor kastades in i
bilen, och överallt hördes ropet: ”Länge
leve kvinnans politiska rösträtt!” I
tåget buros en mängd plakat, bland
vilkas inskriptioner man lade märke till:
”Plats för kvinnorna i konstituerande
församlingen!” ”Utan kvinnornas
deltagande är rösträtten icke allmän!”
”Fria kvinnor i ett fritt Ryssland!”
Deltagarna i tåget representerade
alla yrken och samhällsklasser,
kvinnor ur de bildade yrkena tågade sida
vid sida med arbetarkvinnor och
tjänarinnor. Som representanter för
demonstranterna erhöllo Vera Figner och
d:r Javein tillträde till dumasalen.
Dessa interpellerade de deputerade
angående arbetare- och soldatrådens
ställning till kvinnorösträtten och
förklarade att ändamålet med
demonstrationståget var att få denna ställning
klargjord. Därpå återvände de till
demonstranterna, och efter en god stunds
väntan uppenbarade sig vice
presidenten i arbetare- och soldatrådet,
Skobelev, och höll ett tal, vilket slutade
med orden: ”För förverkligandet av
edra rättvisa krav skola vi arbeta
tillsammans med eder.”
Detta svar tillfredsställde emellertid
ingalunda demonstranterna, vilka
fordrade att arbetare- och soldatrådets
president, Tseidze, och dumapresidenten
Rodzianko skulle komma ut till dem
och lämna ett definitivt svar. Det
svarades att Tseidze ej kunde komma,
emedan han ”förlorat rösten”. Kvinnorna
visste emellertid, att han kort förut i
duman talat till sjömännen, läto sig
därför ej avspisas utan förklarade att
de skulle vänta tills de fått svar av hr
Tseidze — bara ja eller nej.
Vänta fingo de också göra, men
varken den fuktiga väderleken eller den
framskridna timmen avskräckte dem,
fast de alla varit ute sedan kl. 10 på
morgonen. De förklarade att de skulle
stanna till dess de fått svar och att,
om Tseidze alldeles förlorat rösten,
kunde han nöja sig med att nicka eller
skaka på huvudet. Inför så mycken
ihärdighet kunde varken Tseidze eller
Rodzianko längre hålla stånd, utan båda
kommo till sist ut och mottogos med
ett större tal av d:r Javein. Hon
började med att erinra om hur de ryska
kvinnorna alltid stått vid männens
sida i kampen för Rysslands frihet, hur
de jämte männen vandrat i fängelse
eller till galgen och jämte dem sett
döden i ansiktet utan fruktan. Det vore
därför kvinnornas oförytterliga rätt
att erhålla jämlikhet med männen i
ett nytt fritt Ryssland. Hon framhöll
att man i de principer, som fastställts
för framtidens fria styrelsesätt,
proklamerat avskaffandet av alla streck,
men glömt de streck, som röra
kvinnorna, och slutade med orden: ”Vi ha
kommit för att säga er att de ryska
kvinnorna för sin del göra anspråk på
de mänskliga rättigheter, till vilka de
som mänskliga varelser äro
berättigade. Vi förklara att den konstituerande
församlingen, i vilken endast ena
hälften av nationen är representerad, kan
på intet sätt betraktas som uttryck för
hela folkets vilja, utan blott för hälften
därav.”
Efter d:r Javein talade Tseidze,
mottagen med långvarigt bifall. Han
yttrade endast få ord och slutade med:
”Vi kunna icke tillåta att i ett fritt
Ryssland kvinnorna alltjämt skola
vara slavar, berövade sina rättigheter. I
arbetare- och soldatrådets namn
förklarar jag att vi skola kämpa för
kvinnorösträtten.” (Fråga från en åhörare ur
hopen: Vem ha ni nu att kämpa mot?)
Efter Tseidze trädde Rodzianko fram
och mottogs med ovationer samt med
ett nytt tal av d:r Javein, vari hon
framhöll att det skulle vara skada om
kvinnornas outtröttliga energi skulle
användas till strid mellan könen
liksom i England i stället för till
gemensamt produktivt arbete, av vilket
landet nu är i så stort behov. Hittills
hade kvinnorna ej klagat, då männen vid
deras sida saknat medborgerliga
rättigheter i nästan lika hög grad. Nu
är det emellertid annorlunda, nu vilja
kvinnorna vara med, då landet mer än
någonsin behöver alla krafter, då det
stora verket på grundvalen av
laglighet och rättvisa skall byggas.
”Vi vilja icke längre ha några löften
om god vilja”, slöt hon sitt tal, ”vi ha
fått nog därav. Vi fordra ett officiellt
och tydligt svar — att kvinnorna skola
få rösträtt till konstituerande
församlingen. Vi skola icke lämna denna
plats, förrän vi fått svar att kvinnorna
skola få rätt att rösta till
konstituerande församlingen, vilken endast i
detta fall kommer att representera
hela folkets vilja, d. v. s. att
konstituerande församlineren sammankallas på
grundvalen av allmän, lika, direkt och
hemlig rösträtt, lika för män och
kvinnor, då rösträtten icke är allmän utan
kvinnornas deltagande!”
I sitt svarstal förklarade Rodzianko
att han väl kände de ryska kvinnornas
uppoffrande arbete på det sociala
livets alla områden, och att han ville till
fullo understryka allt vad Tseidze
förut yttrat. Han betvivlade icke att både
provisoriska regeringen och duman
fullt sympatiserade med tanken att
bevilja kvinnorna rösträtt och slutade
med ett råd till dem att vända sig till
ministerrådets president, furst Lvov.
Demonstranterna sände då
omedelbart en deputation till Lvov, som
förklarade, att med ”allmän” menade
provisoriska regeringen att rösträtten
skulle utsträckas även till kvinnorna.
Detta svar kom som en god
avslutning, och äntligen kunde
demonstranterna med gott samvete skiljas åt efter
en väl använd dag.
Så stod alltså de ryska kvinnornas
sak den 19 mars, och sedan dess ha de
använt alla sina krafter till politiskt
upplysningsarbete, så att kvinnorna
må kunna bidraga till upprättandet
av en demokratisk republik, där de få
intaga sina platser vid männens sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
