- Project Runeberg -  Rosen bland kamelior /
234

(1928) [MARC] Author: Johan Jolin
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

234 JOHAN JOLIN
Gundla lyfte åter upp sitt huvud, drog en djup
suck och nödgade därefter den förvånade ynglingen att
sitta ned vid sin sida.

Mitt barn, började hon nästan viskande, du har
nu hunnit till de år, då du kan anförtros en sorglig
hemlighet, och då du kan bära bördan av en olycka.
Du har hittills många gånger frågat, men alltid fått
undvikande svar rörande din far och mor. Man har sagt
dig, att de voro fattigt hantverkarfolk från Sverge, och
som på väg till Amerika omkommit vid Englands
kuster.

Du har själv så sagt, tant Gundla, och allt vad
du säger är sannning.

Inte allt, svarade modern med en tung suck.
Arthur såg på henne med stora ögon.

Om din far och din mor ännu skulle leva, längtade
du inte att få lära känna och älska dem?
Ynglingen teg. Efter en paus svarade han häftigt:

Om de bara inte vilja skilja oss båda åt. Arthur
slingrade sin arm kring moderns liv.

Men om de voro ovärdiga din kärlek och din —
aktning.
De sista orden ville nästan kväva den olyckliga
kvinnan.

Tant Gundla, du förskräcker mig.

Om deras kärlek aldrig varit helgad av kyrkans
band, om din tillvaro vore följden av ett brott.

Håll, håll, tant Gundla! O, min Gud, låt mig
slippa att lära känna dem!
Arthur skylde ansiktet i sina händer.

Om din mor vore en av dessa arma kvinnor, över
vilka samhället brutit staven?

Kanske en av dessa olyckliga och fasansfulla
varelser, som skyldra med sin skönhet på Londons
gator? fortsatte Arthur med förtvivlan målad i sitt
ansikte. Nej, nej! Förtig för evigt hennes namn, be¬
grav henne åter på Englands kuster.
Den upprörde ynglingen hade stigit upp och gick
nu, vridande sina händer, av och an på bergsplatån.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:31:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/roskameli/0240.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free