Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IßO JOHAN JOLIN
kyliga brev. Var viss på att jag är för mycket gentle¬
man, för att inte anse det så, och att jag skall hålla
detta lilla rum så heligt som vore det en kyrka. Men
denna min vördnad hindrar mig inte från att fråga vad
jag förbrutit, för att få en så sårande tillrättavisning,
som den jag i ert namn mottagit av madame Regnier?
Fingal hade, medan han talade, tagit plats i den lilla
karmstol, på vilken Gundla hänvisat, och dragit denna
stol helt nära hennes egen.
—
Jag har inte givit madame Regnier något sådant
uppdrag, och aldrig haft anledning att kalla er upp¬
märksamhet för närgångenhet.
—
Om ni visste vilken sten ni vältar från mitt bröst,
svarade Fingal, i det han fattade Gundlas hand, den
hon sa’kta, men icke ovänligt drog undan hans smek^
ningar.
—
Ja, vet ni, mamsell Gundla, fortfor Fingal, utan
att lata sig förbryllas. Vet ni, att ni måste ha lärt er
någon ’konst att förhäxa folk. Jag har visserligen inte
sett någon skönare kvinna än ni, men jag har må¬
hända sett dem, som varit lika sköna. Men alla ha de på
mig gjort samma intryck som en vacker tavla. Ni åter¬
igen, ifrån första ögonblicket jag upptäckte er på
operamaskeraden, hade ni redan fängslat hela mitt in¬
tresse. Och ändå lyckades jag bara uppfånga en skymt
av den lilla hakan och den tjusande munnen.
—
Man talar inte i eri kyrka om sådana saker, av¬
bröt Gundla djupt rodnande, ty det var första gången ;
hon hörde ett sådant språk och från sådana läppar.
—
Ni har rätt, svarade Fingal, i det han med den
mest vördnadsfulla min slog ner sina ögon. Man be¬
höver inte spilla ord på det som talar för sig själv.
Men rår jag väl för, om mitt hjärta lyssnar till det
språk, som er sällsynta fägring talar. Gundla, hän¬
förande Gundla!
Men Gundla reste sig upp med en min som en för¬
olämpad drottnings.
—
Herr baron, ni glömmer ännu en gång, att det var
inte för att höra på sådant tal som jag beviljade er
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
