Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romas kristna katakomber.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och en Thorvaldsen. Med rätta har Boissier påpekat att,
såvida man med renässans menar ett nytt innehåll i gamla
konstformer, den kan sägas ha börjat redan i katakomberna.
Ej underligt sålunda, om det just varit denna sida af
upptäkterna i de underjordiska grafplatserna som framför
andra dragit till sig så väl de lärdes som den stora
allmänhetens uppmärksamhet och gifvit upphof till en
literatur, lika stor som mångfalden af de åsigter, hvilka i den
funnit målsmän. Det var från början en trosartikel hos
de författare, som sysselsatt sig med katakomberna, att
den fiendskap mot bildliga framställningar, som vi finna
hos flera kyrkofäder, framför alt Tertullianus, skulle
delats af hela den älsta församlingen. Först d’Agincourt,
hvars stora arbete vi ofvan nämnt, vågade, ehuru
tveksamt, tillskrifva några af bilderna i katakomberna tiden
före Constantinus, och efter honom förfäktade den berömde
konsthistorikern, fransmannen Raoul Rochette[1] med
bestämdhet den kristna konstens tidiga ursprung. Genom
de Rossis arbeten har det blifvit stäldt utom alt tvifvel,
att flera af målningarna i det underjordiska Roma
förskrifva sig ända från den apostoliska tidsåldern.
Lika skiftande hafva omdömena om värdet af
katakombernas konstverk utfallit. Den verkliga romerska
historiens skapare, B. G. Niebuhr, påstod att den gamla
konsten hade upphört att finnas till, innan kristendomen
föddes. På visst sätt har han rätt däri: den älsta helleniska,
af öfversinlig skönhet omstrålade konsten hade dött på
samma gång som hellenernas frihet, det vill säga med
Alexander den store. Men var ock dess sommardag förliden,
återstod dock en härlig efterblomstring i de alexandrinska eller
hellenistiska mästarnes verk. Det är från dessa konstens
varma och solljusa, men i det sjunkande årets egendomligt
vemodiga belysning framträdande höstdagar, som vi ega
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
