Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romas kristna katakomber.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eller föllo de för svärdet, voro deras grafplatser lika heliga.
Att vanhelga eller förstöra en graf var en tanke som aldrig
kunde falla de styrande in, så länge en gnista af den gamla
klassiska uppfattningen fans kvar.
Ehuru historien blott berättat enstaka fall af en dylik
frikostighet mot de kristna, är det i och för sig själf
sannolikt att dessa fall ej varit de enda; det bestyrkes också
af katakombernas eget vitnesbörd.
De katakomber, som med all sannolikhet blifvit anlagda
under första århundradet e. Kr., äro utom Lucinas och
Domitillas följande: den under St. Peterskyrkan vid
Vatikanen, Priscillas vid Via Salaria nuova, märkvärdig därför att
den synes utgöra en af de kristnas första försök att anlägga
en underjordisk begrafningsplats af större omfång — det
är en arenaria, man här velat förvandla till en katakomb,
hvarvid det dock snart visade sig att den var oduglig
härtill och att man måste stödja väggarna med murverk —
samt möjligen Coemeterium Ostrianum eller såsom den
vanligen kallas, S. Agnese.[1]
På ett århundrade tillväxte kristendomen och med
den de kristnas begrafningsplatser i den grad, att det till
slut blef svårt att behandla dessa senare som enskilda
personers tillhörigheter. Samtidigt inträdde en förändring i
de kristnas ställning, som gjorde det önskvärdt att hafva
tillflyktsorter, där man utan att behöfva frukta spejande
anklagare kunde sammankomma och fira gudstjänst samt
begå sakramenten.
Det blef i längden ej möjligt för de romerska
statsmännen att förbise kristendomens rätta förhållande till
judendomen samt dess för den antika staten farliga läror.
Vid slutet af kristendomens första århundrade hade den
utbredt sig därhän, att den verkligen började göra det
uppseende, som man så gärna, ehuru utan skäl vill tro att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
