- Project Runeberg -  Romanhjeltinnan. Novell /
330

(1849) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

330

dan att grefven väl snart skalle inträff* — vagnen betl
tvert stannade.

"Hvarför håller han här, min vin?" frågade fru Eme.
rentia kusken. "Vi ha ju nyss bytt om hästar, och här
fins hvarken hus eller menniskor eller . .

"Men här fins en obeskrifligt vacker skogstrakt, der
en liten frukost kanske skulle smaka!" ropade en glädtig
röst, och från sidan framkom en ung ’nan, på hvars vackra
ansigte sällheten stod lika tydligt teckr*ad som i de lifliga
ögonen.

"Kusin Jean, kusin Jean!" ropade Blenda . . . "Ah,
ni ser icke så mulen ot nu, soin då vi sist träffedes . .

Men här tystnade hon, ty kusin Jean lyfte henne i
detsamma ur vagnen, ocfh under det korta ögonblicket kände
bon hans hjerta stå i kapp med sitt eget.

Hennes nåd, som hjelpt ur sig sjelf på andra sidan,
stod emellertid och neg för grefven och skogen ocb himlen
och vattnet, som skymtade fram mellan träden.

Hon både hoppades och fruktade att hela den
hög-gref-liga familjen kunde vara gömd i någon däld, och var
mycket rädd att fela i respekt, då de visat henne den
at-tentionen att komma henne till mötes.

"Seså, mina damer" — sade kusin Jean, hvilken var
långt ifrån att ana den omätliga vigt, som hans värda tant
gaf åt hans lilla tillställning — usom vi icke ha att vànta
middagen så tidigt, inbjuder jag er till en liten förfriskning
i gröngräset. Min önskan är, såvida jag vågar framställa
den, att vi skola föra ett förtjusande nomad-lif, med frihet
att uppehålla oss hvarhelst det oss lyster, ty sådana
lustfärder äro ju ändå — låtom oss komma öfverens om det
— de aldra behagligaste?*

ttAck ja, ingenting kan vara mera förtjusande, mera
poetiskt!1’ ropade Blenda, som lik en sylf eller en liten
elfva hoppade öfver den ljusgröna gräsmattan, som låg
ntbredd för hennes fötter . . uJag önskade att jag hade ett

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:26:40 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/romanhjelt/0334.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free