- Project Runeberg -  Rök-Lenas stuga : tidsbild tillägnad de unga /
96

(1906) [MARC] Author: Betty Janson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

96

jesu kristi märken.

hans ansikte. Fröken frågade då med deltagande, hur
det var fatt med foten.

’Jag bär på min kropp min Herres, Jesu Kristi,
märken’, sade han med ett försök att le.

Sedan fingo vi höra, att han fått foten vrickad vid
ett öfverfall af en hop uslingar, som lagt sig i försåt för
honom för ett par kvällar se’n, då de hållit på att taga
hans lif. Och denna händelse var inte enastående
under dessa brytningar mellan mörkrets och ljusets riken.
Guds sändebud fingo vara beredda på förföljelser från
alla håll och måste, så att säga, bära sitt lif i sina
händer. De kunde aldrig vara säkra för präst, länsman och
fjärdingsmän under bönestunderna, och så hade de att
bereda sig på öfverfall, hugg och slag och glåpord af
Guds fiender af alla stånd och åldrar, då de gingo från
by till by med sina böcker.

När vi tagit farväl och skulle gå, bad Brynte att
få följa oss genom skogen. Nu kände jag det tryggt,
att denne karlen, som både jag och andra haft sådan
fruktan för, gick en bit före oss med sin lykta och lyste
in i alla snår för att se, om någon lurifax låg gömd där,
men tänk, om något sådant hade kommit i fråga förr
— hur rädd jag väl då blifvit!

Men han behöfde inte gå så värst långt, för se
Ekskog, som alltid var omtänksam och vaken på sin post,
hade icke gått långt ifrån oss. Han och Hedda stodo
och väntade därborta i skogen, och sedan höllo de sig
några steg före oss hela vägen. De hördes lyckliga och
glada som ett par barn.

Fröken Madeline sade icke mycket nu heller. Men
det hon sade, vittnade om, att hon nu fått ett helt
annat sinne än förut.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 16:26:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/roklena/0096.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free