Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strax efter middagen for hon för att möta Sven. Bengt
hade farit ut till Vånge, de enda utflykter han gjorde, och
hon bad Erikson säga konsuln, då han kom hem, att hon
måst gå ut, men att hon alltid skulle vara tillbaka till Svens
hemkomst...
Det hvilade en tung, vemodsfull stämning öfver det
Falkensternska huset, under dessa väntans timmar. Ester
hade själf inkallat de gamla tjänarna — Bengt ville ej
tala med någon — och för dem berättat hvad som händt:
hon visste, hur de alla älskade Sven, och hon ansåg, att de
genom sin kärlek och hängifvenhet hade rätt att få veta
sanningen, ej på skvaller- och smygvägar, utan af
husbondefolket själf t. De hade alla reda på saken, dels hade de
läst om den i tidningarna, dels hade de i staden hört pratet
därom, men ingen af dem hade trott på något så orimligt,
som att konsulns son skulle förvisas från akademien. Och
då de nu af Ester fingo bekräftelse på, att så verkligen skett,
väckte denna underrättelse den djupaste harm och smärta
och blef under många dagar ett stående ämne för upprörda
samtal och misslynt undran. Eriksons ansikte fick ett mera
än vanligt dystert och fåradt utseende och, om det var
möjligt, passade han upp på sitt förorättade herrskap ännu mera
nitiskt än vanligt. Och till sin död bibehöll Gucka den åsikten,
att hela akademien med professorer och doktorer och alla
andra lärda karlar en gång på domens dag skulle få stå ett
hårdt ansvar för hvad de brutit mot en sådan Guds ängel
som Sven...
Eftermiddagen var klar och mild; ett ihållande regn hade
upphört, molnen hade hastigt skingrats, och solens
frambrytande strålar kastade en skimrande glans på de fuktiga
träden och buskarna. Backarna voro fyllda af försommarens
blomster, grönskan var späd och mångskiftande, förtonande
i rödt och brunt mot den blå himmelen, vårens vällukter
svepte fram genom den svala, fuktiga luften, och ur
skogarnas djup hördes en oafbruten, drillande, lockande
fågelsång.
Esters alla själssträngar voro spända till en känsla af
jubel och vemod och längtan, som ljöd i en underlig
samklang med naturen omkring henne. Det fanns i hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
