Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att han aldrig kan komma att gå igenom samma böljor
och bränningar, samma ångest för sin själs frälsning som
du... Det är min fasta tro, att när Sven en gång helt
öppnar sitt hjärta för Gud, blir det ej genom oro och ångest
för synden, utan i kärlek och glädje. Du kom ur storm och
mörker, han skall komma som ett oskyldigt barn skyndar i
sin faders famn...»
»Du har mycket besynnerliga åsikter, Ester,» invände
Bengt misslynt, »tror du verkligen, att det finnes några
undantag i de stora andliga lagarna? Tror du att därför att en
svag, beundrande mor inte ser några fel hos sitt barn,
Gud icke gör det?»
»Jag är icke ’svag och beundrande’, Bengt, jag är
tvärtom kritisk just emot dem jag älskar. Men jag vet,
att det är någonting alldeles särskildt med Sven...»
»Det tycka alla mödrar om sina barn...»
»Ja, kanske alla tycka det, men alla ha inte rätt däri.
Men jag vet att jag har det. Det är som om Sven inte
förstode det onda, det är som om han vore alldeles
främmande för annat än rena och ädla känslor. Då någonting
tarfligt eller orätt kommer i hans väg, kallar han det alltid
’fult’ och vänder sig bort därifrån* så fort han kan, alldeles
som han nyss gjorde med historien om de elaka
skolgossarna. Aldrig har jag hos honom sett en skymt af
småsinne, afund, själfviskhet, snålhet eller någon af dessa futtiga
känslor, som man så ofta ser bryta fram hos barn.
Allting i hans själ är klart och fläckfritt som en ren kristall.
Jag vill bara ge dig ett litet exempel. Han hade flere gånger
bedt mig om att få ett fortunaspel, men jag tyckte det var
onödigt, han hade ju så mycket leksaker förut, och slutligen
sade jag honom,, att han skulle sluta att bedja därom, det
kunde bli till julen, men inte nu. Nå, han sade aldrig mera
ett ord därom, men en dag kom han hem från skolan med
ansiktet strålande så där, som jag aldrig sett någon annans
ansikte stråla, och berättade, att hans skolkamrat John Prytz
hade fått ett fortunaspel. ’Och tänk mamma, när jag
kommer till honom, får jag spela på det, är det inte bra kanske?’
Inte ett ord af misslynthet, inte ens en liten häntydan på, att
när John fått ett spel, kunde väl han få ett; bara glädje öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
