Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte hvarifrån det kom... Och hvad ville jag görs? Kunde
jag gå ut på gator och torg och ropa: ’Det är ja?, som är
den skyldige’...»
»Nej, det kunde du inte,» svarade Ester stilla, »kanske
det dock hade funnits något annat sätt... Men Bengt...
den stackars flickan... hur kunde du... hade du lofvat
att gifta dig med henne?»
»H o n sade att jag gjort det, och jag tror ej att hon
ljög. Jag minns det ej, jag var nog ej nykter vid
tillfället. I alla fall hakade hon sig fast vid mitt så kallade
löfte som en kardborre och lämnade mig sedan aldrig
ro därför ...»
»Men älskade du henne då icke?»
»Älska,» upprepade Bengt föraktfullt, i det han satte
sig i en fåtölj midt emot Ester, »jag har aldrig älskat
någon annan än dig. Allt det andra,» han fullbordade
meningen med en axelryckning och en min af trött leda.
»Emellertid, hon var en obildad, ovanligt enfaldig flicka
med en för sitt stånd olämplig skönhet. Jag var uttråkad
på henne, långt innan... innan olyckan skedde. Jag k u n d e
inte hålla mitt löfte, jag sade henne flera gånger, att vi
blott skulle bli olyckliga med hvarandra, men hon svarade
envist, orubbligt: ’Du har lofvat’. Det var en mycket
besynnerlig flicka, en underbar skönhet, men annars
omöjlig ... För ’öfrigt gjorde jag allt hvad jag kunde för henne,
jag hade lofvat henne att draga försorg om barnet och ge
henne en lifränta... men... allt var förgäfves...»
»Jag tror inte du förstod henne, Bengt,» sade Ester
mer och mer upprörd, »jag tror att hon var en ädel kvinna,
aom ej kunde lefva, sedan hennes heder var fläckad; en
sådan kunna inga löften om pengar rädda...»
»Nej, naturligtvis,» svarade Bengt, och öfver det mörka
förtviflade ansiktet sköt ett satiriskt leende som en hvass
blixt, »h o n var utan skuld, det är kvinnan alltid, det är
bara mannen, som är en skurk. Men hvarför i all dygds
och renhets namn äro ni kvinnor så svaga just för sådana
’skurkar’ som jag, hvarför tycka ni inte om sådana unga
män som till exempel Åke Henning, som gick och sken med
en gloria af nödvändighetsdygd omkring sig?... Jag skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
