Ringaren i Notre Dame / 473 Author: Victor Hugo Translator: Oscar Nachman Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 4. Quasimodos giftermål

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

FJÄRDE KAPITLET

Quasimodos giftermål

Det är redan omtalat, att Quasimodo försvann från
Notre-Dame samma dag, som zigenerskan och ärkedjäknen dött.
I själva verket återsåg man honom aldrig mer och visste inte
vad det blivit av honom.

Natten efter Esmeraldas avrättning hade
bödelsknektarna tagit ned hennes döda kropp ur galgen, fört bort den och
placerat den i det stora benhuset i Montfaucon.

Montfaucon var enligt Sauval ”den äldsta och präktigaste
galgen i hela konungariket”.

Mellan förstäderna Temple och Saint-Martin, ungefär
hundrasextio famnar från Paris’ murar och på några
bågskotts avstånd från byn Courtille, såg man på toppen av en
nästan omärkligt sluttande kulle, nätt och jämnt så hög, att
den syntes på några mils avstånd, en sällsam byggnad, i hög
grad påminnande om en keltisk forngrav.

Må man föreställa sig en väldig parallellepiped av
murverk, 5 meter hög, 10 meter bred och 13 meter lång med en
dörr, en yttre balustrad och en plattform och på denna
plattform sexton grova stenpelare, 10 meter höga och uppradade
i en kolonnad på tre sidor av fyrkanten, upptill förenade av
tunga bjälkar, från vilka med korta mellanrum kedjor
hängde ned; i var och en av dessa kedjor dinglade skelett. En bit
därifrån på slätten sköt ett stenkors och två mindre galgar
upp i luften, liksom skott från det stora trädet, och över allt
detta kretsade ständigt uppe i luften en massa korpar.
Sådant var Montfaucon.

Vid slutet av 1400-talet var denna fruktansvärda galge,
som stått där sedan 1328, mycket förfallen; bjälkarna var
murkna, kedjorna rostiga, pelarna gröna av mögel, mellan
stenarna gapade stora rämnor, och gräs frodades ymnigt på
plattformen, där ingen någonsin satte sin fot. Det var en
hemsk profil, som detta monument avtecknade mot
himmelen, i all synnerhet nattetid, då månskenet belyste de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>