Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 1. Den lilla skon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
belstegen, som han lutade mot galgen. Fem à sex män av
profossens folk beväpnade sig med järnspett och hackor, och
Tristan följde med dem till cellgluggen.
— Käring, sade profossen i sträng ton, utlämna
godvilligt denna flicka åt oss!
Hon såg på honom, som om hon inte förstod honom.
— Vid Guds huvud! utbrast Tristan. Varför vill du
hindra oss att hänga denna trollpacka på kungens befallning.
Den stackars kvinnan uppgav sitt vanvettiga skratt.
— Varför? Jo, därför att hon är min dotter.
Den ton, vari hon uttalade dessa ord, kom till och med
Henriet Cousin att rysa.
— Det gör mig ont, svarade profossen. Men det är
kungens vilja.
Hennes skratt blev ännu gällare och hemskare.
— Vad bryr jag mig om din kung? Jag säger dig ju, att
hon är min dotter!
— Bryt igenom muren, sade Tristan.
För att göra en tillräckligt stor öppning var det endast
nödvändigt att taga bort ett varv stenar nedanför gluggen.
Då modern hörde hur hackorna och järnspetten bearbetade
hennes fästning, utstötte hon ett ohyggligt skri, och sedan
började hon hastigt springa omkring i sin cell, en
vilddjursvana, som hon lagt sig till med under vistelsen i cellen. Hon
sade inte ett ord, men hennes ögon lågade. Soldaterna
isades av förfaran i djupet av sina hjärtan.
Helt plötsligt grep hon sin gatsten, skrattade och kastade
den med båda händerna mot de arbetande. Stenen, som var
illa måttad, ty hennes händer darrade, träffade inte någon,
utan föll ned framför fötterna på Tristans häst. Hon
gnisslade med tänderna.
Ehuru solen ännu inte gått upp riktigt, hade det
emellertid blivit full dager, och ett rosafärgat sken omgav
Pelarhu-sets förvittrade skorstenar. Det var den timme, vid vilken de
morgontidigaste människorna i den stora staden öppnade
sina fönstergluggar på taken. Några bönder, några
frukt-månglare, som på sina åsnor var på väg till hallarna, började
passera över Grèvetorget. De stannade ett ögonblick fram-
458
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
