Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte boken - 1. Den lilla skon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Vi skall bli så lyckliga!
I detta ögonblick ekade det i cellen av vapenklang och
galopperande hästar, som tycktes komma från Pont
Notre-Dame och rycka fram allt mer och mer på kajen. I förtvivlan
kastade zigenerskan sig i säckkvinnans armar.
— Rädda mig! Rädda mig, min mor! Det är de, som
kommer! Cellkvinnan bleknade.
— O, himmel! Vad säger du? Jag hade glömt, att man
förföljer dig! Vad har du gjort?
— Det vet jag inte, svarade det olyckliga barnet, men jag
är dömd till döden.
— Till döden! upprepade Gudule och vacklade, som
träffad av blixten. Till döden! upprepade hon långsamt och
såg med stel blick på dottern.
— Ja, min mor, svarade den unga flickan i förtvivlan. De
vill döda mig. De kommer för att gripa mig. Den där galgen
är avsedd för mig! Rädda mig! Rädda mig! De är här!
Rädda mig!
Cellkvinnan satt ett ögonblick som förstenad, så skakade
hon tveksamt på huvudet och brast plötsligt i skratt, men i
sitt förfarliga skratt, som nu återkommit till henne.
— Hahaha! Nej! Det är en dröm, som du berättar för
mig. Ah! Ja, att jag skulle ha förlorat henne, att hon varit
förlorad för mig i femton år, att jag återfunnit henne och att
det skulle vara endast en minut! Att man sedan åter skulle
taga henne ifrån mig, och därtill nu, när hon är så vacker,
när hon är stor, när hon talar till mig, när hon älskar mig,
att det är nu som de skulle komma för att uppsluka henne
inför mina ögon, jag som är hennes mor! O, nej! Något
sådant är inte möjligt! Den gode Guden kan inte tillåta något
sådant!
Nu tycktes kavalkaden stanna, och man hörde på avstånd
en röst, som sade:
— Hitåt, messire Tristan! Prästen sade, att vi skulle
finna henne vid Råtthålet. Hästtrampet vidtog åter.
Cellkvinnan sprang upp med ett utrop av förtvivlan.
— Fly, fly, mitt barn! Jag kommer ihåg allt. Du har rätt.
Det är döden! O, fasa! Förbannelse! Fly!
449
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
