Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde boken - 6. Tre män med hjärtan av olika slag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den däruppe, grep om tåget med sina fötter, knän och
händer och gled sedan ned över denna sida av fasaden som en
regndroppe över en fönsterruta, rusade fram mot de båda
bödelsknektarna med snabbheten hos en katt, som just fallit
ned från ett hustak, slog omkull dem med sina väldiga
knytnävar, grep tag i flickan med ena handen, liksom då ett barn
griper tag i en docka, tog ett språng in i kyrkan, lyfte upp
flickan över sitt huvud och ropade med skallande stämma:
— Fristad!
Allt detta hade försiggått med en sådan hastighet, att om
det hade varit natt, man hade kunnat se det vid skenet av en
enda blixt.
— Fristad! Fristad! upprepade folkmassan, och
applåderna av tiotusentals händer kom Quasimodos enda öga att
stråla av glädje och stolthet.
Denna chock återkallade den livdömda till medvetande.
Hon slog upp ögonen, såg på Quasimodo och slöt dem åter,
liksom utom sig av förfäran för sin räddare.
Charmolue, bödlarna och hela eskorten stod där alldeles
handfallna. Saken var den, att de livdömda var okränkbara
inom Notre-Dames murar. Katedralen var en erkänd
tillflyktsort. All mänsklig jurisdiktion upphörde vid dess
tröskel.
Quasimodo hade stannat under den stora portalen. Hans
breda fötter tycktes vila lika säkert på kyrkans stengolv som
de tunga romerska pelarna. Hans stora, lurviga huvud satt
inklämt mellan skuldrorna som på ett lejon, ett djur som
likaledes har en man men ingen hals. Han höll den unga
flickan, som darrade i hela kroppen, i sina knotiga händer, som
om hon varit ett vitt draperi, men han bar henne så
försiktigt, som om han fruktat, att hon skulle brytas av eller
vissna. Det var, som om han hållit i något mycket ömtåligt,
utsökt, dyrbart, avsett för andra händer än hans. I ena
ögonblicket såg han ut, som om han inte vågat komma åt henne
ens med sin andedräkt, men i det andra tryckte han henne
mot sitt knotiga bröst, som om hon varit hans enda goda,
hans skatt, liksom detta barns moder skulle ha gjort. Hans
gnomöga, som vilade på henne, översvämmade henne med
323
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
