Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde boken - 4. ”Låten hoppet fara”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
namn och rykte, sin själs frälsning, sin odödlighet, detta
livet och det tillkommande — och att då se henne älska en
soldatuniform och inte kunna erbjuda henne något annat än
en prästkaftan, för vilken hon endast känner fruktan och
avsky! Att vara närvarande med sin svartsjuka och sitt raseri,
medan hon på en ömklig och narraktig skrävlare slösar sin
kärlek och sin skönhets skatter! Vet du vad tortyr vill säga,
uthärdad under långa nätter, då blodet sjuder i ens ådror,
hjärtat är nära att brista och tänderna biter i handen,
outtröttliga bödlar som ständigt vänder en på sitt glödande
halster av kärlek, svartsjuka och förtvivlan? Unga flicka,
förbarmande! Ro för ett ögonblick! En handfull aska på
detta glödande kol! Jag besvär dig, avtorka svetten, som i stora
droppar pärlar på min panna! Barn, martera mig med ena
handen, men smek mig med den andra! Hav förbarmande,
unga flicka! Hav förbarmande med mig!
Prästen rullade sig på det våta golvet och dunkade
huvudet mot stentrappan. Den unga flickan lyssnade till honom,
såg på honom. Då han tystnade, utmattad och flämtande,
upprepade hon i en viskning:
— O, min Febus.
Prästen kröp på knäna fram till henne.
— Jag bönfaller dig, utropade han, om du har något
hjärta i kroppen, så stöt mig inte tillbaka! O, jag är olycklig!
Då du uttalar detta namn, olyckliga flicka, är det, som om
du mellan dina tänder krossade alla mitt hjärtas fibrer.
Förbarmande! O, om du blott ville! ... O, så lyckliga vi skulle
kunna bli! Vi skulle fly — jag skulle hjälpa dig att fly
härifrån — vi skulle uppsöka den plats på jorden, där solen
lyser klarast, där träden är grönast och där himlen är blåast.
Vi skulle älska varandra, våra två själar skulle uppgå i
varandra, vi skulle känna en outsläcklig törst efter varandra,
som vi ständigt och utan uppehåll skulle släcka i kärlekens
aldrig sinande källa!
Hon avbröt honom med ett hemskt, gällt skratt.
— Men se då, vördade fader! Ni har blod på händerna!
Prästen förblev orörlig ett ögonblick med blicken riktad
på sin hand.
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
